Vi var nog många som satt framför tv:n för att se vad åklagaren Krister Petersson skulle komma fram till, som inte helt oväntat pekades Skandiamannen Stig Engström ut; något som är väldigt anmärkningsvärt om man läst förhören på plats. Att peka ut någon för att man inte kan hitta någon bättre det är rättsvidrigt även om personen är avliden, även döda har rätt till att betraktas som oskyldiga till motsatsen bevisas. Här saknar man inte bara bevis, man bygger hela slutsatsen på antaganden och bortser från allt som talar för motsatsen. Så får det inte gå till, och det visar precis som i andra kända rättsfall som Quick, Kevin, Kaj Linna och da Costa hur otroligt dåligt den svenska rättssäkerheten faktiskt fungerar i praktiken. Logik som bygger på att hellre fälla än fria och få det att framstå som man är fungerande, medans vi gång på gång ser precis dess raka motsats.
Stig Engström har minst två alibin
För det första vet man att Engström stämplade ut från sitt arbete på Skandia 23.20, eftersom stämpelklockan gick 1 minut fel mot fröken ur och man kunde se hans stämpelkort (23.19). På den minuten skulle han alltså hunnit ut ur byggnaden och gått ca 60 m upp till mordplatsen, för att där skjuta ner landets statsminister som man omöjligt kunnat veta varit där. Är det troligt? Det andra alibit handlar om Leif Ljungqvist som alltså ser Engström komma gående någon minut efter mordet, han är 100% säker på att det var honom han såg och kallar i en intervju med SwebbTV det för en skandal att Engström nu pekas ut.
Vad ser Engström själv?
I de vittnesmål som berättas lämnar han alltså sitt arbete på Sveavägen 44 och väl ute på gatan hör han hur det smäller, något som han först avfärdar som avgasrörssmällar. När han sedan kommer fram 60 meter senare står en äldre kvinna (Lisbeth Palme), samt en ung man (Leif Ljungqvist) och en ung tjej där (troligen sjuksköterskestuderande Anna Hage). I gränden vid barackerna ser han en ung kille i jacka som högst troligt är Lars Jeppson, samma man som strax innan sett mördaren springa förbi; vartefter han själv (Jeppsson) sätter efter honom upp för trappen (vilket bekräftas av vittnet Yvonne uppe på åsen). När Engström anländer till mordplatsen frågar han Lisbeth hur mördaren såg ut, varav hon säger blå täckjacka och han springer ca 100 m in till korsningen Tunnelgatan Luntmakargatan (som alltså är en tvärgata som ligger bakom byggbarackerna men framför de kända trapporna). Sedan återvänder han och hör då att hans eget utseende upptas som signalement, ett påstående som alltså finns i Hages vittnesmål men som också stämmer med de iakttagelser Ljungqvist har som faktiskt bekräftar förväxlingen i det inledande förhöret).
Vad händer om vi lägger ihop historierna?
Om vi leker tanken att alla talar sanning efter bästa förmåga stämmer vittnesmålen väl ihop, de är inte motsägelsefulla. Anna Hage säger ingenting om några smällar (hon sitter i bil på motsatt sida av korsningen) i sitt vittnesmål utan tror det handlar om ett epilepsianfall när hon kommer fram, medans både Lars Jeppsson, Stig Engström och Leif Ljungqvist hör två smällar. Således måste man dra slutsatsen av att Hage och hennes kamrat (som inte lämnar något intressant i sammanhanget) inte var exakt på plats förrns efter mordet. Samtidigt kan Engström verifiera alla tre, och åtminstone Ljungqvist placera in Engström. Hage som försöker känna puls, börjar med hjärtkompressioner och framstupar sidoläge ser alltså Engström försvinna in i gränden; sannolikt helt ovetandes om att han haft kontakt med Lisbeth Palme eftersom Hage varit upptagen med Olof Palme. Hage motsäger åtminstone inte Stig Engströms påståenden utan bekräftar alltså Enströms påstående om att han satte in på Tunnelgatan efter mördaren, det faktum att hon omnämner honom bekräftar också Engkvists påståenden om att det är honom dom pekar ut av misstag (vilket också bekräftas av Ljungqvist); men hon var som sagt inte där när mordet skedde… då hade hon rimligen hört två skott?
Slutsatsen vi kan dra av ren logik och övriga vittnesmål som chauffören Anders Delsborn (som satt i bilen framför Ljungqvist på samma sida mordet skedde) är att den verkliga skytten lämnar brottsplatsen omedelbart efter skotten fallit, denne står inte kvar och väntar på att Hages bil ska parkera och hon kan börja sina återupplivningsförsök. Det faktum att Anna Hage inte hör skotten gör hennes vittnesmål utifrån utpekande av mördare helt ointressant, eftersom att den som sköt borde varit långt borta vid det laget; den enda relevans som finns är att hon bekräftar att Stig Engström lämnade platsen så som Engström själv beskriver; hon missar dock Engströms påstådda samtal med fru Palme – vilket alltså inte motsäger Engström (vilket hade varit det relevanta i sammanhanget). Tvärtom är Stig Engströms egen utsago helt logiskt, han jobbade över eftersom han skulle på skidsemester dagen efter. Det är också troligt att på 1 minut från det att man stämplat ut så hinner man ut på gatan och inte så mycket mer, att han således hör skotten ganska omgående förefaller sig inte heller orimligt.
Chefsåklagare Krister Petersson lyfter även fram Yvonne Nieminen som alltså kommer gående uppe på åsen (alltså ovanför trapporna på Tunnelgatan) med en man, på andra sidan ser hon en man i rock komma springande. Här påstår hon att han har en liten väska som han pillar med, vilket också är något Stig Engström påstår sig ha; något som knappast hade hållit i rätten ty människor kan bära väskor av olika anledningar. Engström kan exempelvis ha haft glasögonfodral och arbetssaker medans mördarens väska mycket väl kan ha varit för vapnet. Accepterar man tanken att det är samma väska och samma man innebär det alltså att på 1 minut från det att Engström stämplar ut, ska han ha mördat Olof Palme för att sedan springa upp för trapporna, pilla med väskan framför Nieminen för att sedan hinna teleportera sig för att då komma vandrande längs Sveavägen mot mordplatsen och där bekräftas av Ljungkvist; för att sedan återigen försvinna in i gränden och komma tillbaka. Är det troligt att det var så det gick till? Om man inte bortser från vittnesmålen på plats, men vad säger det om svensk rättssäkerhet om man bortser från saker som vidimerar att man som anklagad är oskyldig?
På det har man ett vapen från en vän till Engström som kallas vapenhandlaren, som enligt teknisk prövning inte är rätt vapen; då påstår man att kulorna är i för dåligt skick istället för att kanske fråga sig om man har rätt vapen… (Nu är dock kulorna i dåligt skick, men det kan också innebära att man har fel vapen). Allt för att alltså kunna knyta någon som utåt sätt visar civilkurage och springer efter någon som är beväpnad, någon som också gjort sitt yttersta men inte blivit tagen på allvar med sina vittnesmål. Någon som nu utmålas som skyldig för att den djupa svenska staten ska kunna säga att man löst Palmemordet, genom att skylla det på en död man som inte längre kan försvara sig. Vad bor vi i för land egentligen? Hur kan vi acceptera det här?