Det är en svår konst att optimera skatteintaget för en nation, ökade skatteintäkter är inte alltid en följd av ökade skattesatser. ROT-avdraget som är en skattereduktion är självfinansierande och har vissa år bidragit till en ökning av det totala skatteuttaget till och med.
Regeringen Reinfeldt I införde det första jobbskatteavdraget som ett led i arbetslinjen som bygger på att det ska löna sig att arbeta mer, utbilda sig mer och stimulera flit i samhället. Den som arbetar och bidrar till vår gemensamma välfärd belönas med lite extra i plånboken. Stimulansen har varit mycket framgångsrik, så framgångsrik att dess största kritiker Socialdemokraterna inte valt att ta bort den.
Arbetslinjen skulle fungera på två sätt, dels stimulera till ökat förvärvsarbete och dels skulle den skenande sjukfrånvaron hämmas med tuffare regler för sjukskrivning samt förtidspensionering. Varje slösad skattekrona är en stöld av skattebetalarna. Efter den socialdemokratiska ekonomiska härdsmältan under 1980-talet som kröntes av extrema underskott i statsbudgeten under tidigt 1990-tal till tidigt 2000-tal var behovet av en ekonomisk omstart väsentlig. Regeringen Persson hanterade detta väldigt förtjänstfullt och flera tillväxthämmande skatter slopades. Ekonomin avreglerades steg för steg.
Det var ett dukat bord som presenterades för regeringen Reinfeldt. Arbetslinjen bidrog till att den negativa trenden med sjuktal bröts och att antalet förvärvsarbetande ökade. De stora budgetöverskott som Sverige har lyckats producera, även under regeringen Löfven; har sin grund i arbetslinjen.
Moderaterna har återigen arbetslinjen högt på dagordningen, det är mycket förnuftigt. De utmaningar som utanförskapet för de människor som invandrat till Sverige under 2010-talet, vi pratar om nästan en miljon människor, löses i teorin bäst och billigast med sysselsättning i form av studier och förvärvsarbete. Samtidigt idag möjliggör lägsta förväntningarnas rasism ett livslångt bidragsberoende. En vuxen person som är medborgare i Sverige måste kunna försörja sig själv som huvudregel. Barn ska se sina föräldrar gå till jobbet, inte gå till caféet.
Politiker kan inte skapa reguljära jobb, vilket är en av de vanligaste missuppfattningarna i dagens debatt. Däremot kan de stimulera marknader eller anställa i offentlig sektor av gemensamma skattepengar, vilket i princip alltid är vänsterns paroll tills man blir på obestånd. Här finns det också de viktigaste ideologiska skiljelinjerna, liberaler och konservativa anser att marknader ska reglera sig själva samtidigt som socialister både vill styra den och gärna ha statsägda företag i privata sektorer (exempelvis: Telia, Systembolaget, Vattenfall och Apoteket). Politiker skapar alltså förutsättningar för företag att skapa jobb, där jobbskatteavdragen och LAS-frågan handlar om att göra det så billigt och enklare för att företagen ska anställa att fler. Därför borde arbetslinjen vara en självklarhet för alla politiska partier, oavsett om du är höger eller vänster behövs tillväxt för att kunna genomföra politiska reformer. Och då behövs en förnyad arbetslinje.
Ian Fernheden