Efter veckans händelser kallade Stefan Löfven till presskonferens där han presenterade sin regeringsombildning. Som väntat hade både inrikesminister Ygeman och infrastrukturminister Johansson entledigats efter deras inblandning i Transportgate, försvarsminister Hultqvist hade trots sitt hot om misstroende fortsatt förtroende av statsministern. Hultqvist som är den minst inblandade av de tre menade på att han inte haft något formellt ansvar för den uppkomna situationen, eftersom han inte är ansvarigt statsråd.
Lex Peter Hulqvist
Uppenbart har han gjort sig väldigt populär som försvarsminister, och uppskattas i stugorna men även över blockgränsen. Det faktum att man riktar misstroende mot honom pga. att han blivit informerad men varit passiv är fullt logiskt satt i sitt sammanhang med övriga två. Hultqvists misstroende är dock att betrakta som en bonus då man sannolikt är mer intresserad av att fälla de övriga två. När dessa nu avgår hamnar situationen i ett annat läge, är det verkligen klokt att fälla endast försvarsministern i september när riksdagen öppnas?
Winners Vengeance
Ödmjukhet är en dygd och är något som är viktigt om man i Sverige (inte säkert alla länder) vill uppfattas som en hygglig och duktig ledare. När riksdagen öppnar i September kommer folket ha placerat Transportgate bakom sig, att i det läget ge sig på den kanske populäraste försvarsministern under många år kommer inte uppfattas som positivt i väljarkåren. Det är ytterst osvenskt att brännmärka sina motståndare när man redan vunnit slaget, även om både Gustav Vasa och Birger Jarl ägnade sig åt denna verksamhet. Det är därför troligt att ett sådant agerande endast slagit tillbaka på Alliansen eftersom “Winners Vengeance” inte är något som inger förtroende hos väljarkåren.
“Outsourcing är problemet”
Det är märkligt och tragiskt att varje gång vi talar om problem (“utmaningar”) försöker man flytta fokus genom att göra de mest bedrägliga analyser. Vem minns inte vänsterprofilen Lisa Pellings analys om att “höjda busskortspriser” kunde sammankopplas med våldet i utsatta områden, tyvärr skadar denna DDR/Pravda-metodik trovärdigheten för det offentliga samtalet. Under Transportgate har man flitigt försökt torgföra problemet som att det handlar om outsourcing, vilket är bedrägligt eftersom outsourcing i sig knappast kan sammankopplas med direkta lagöverträdelser. Hade man dock argumenterat hederligt hade man föreslagit ett mer reglerat regelverk för hur dessa processer ska skötas, förslagsvis kan “främmande makt” skrivas in som en dålig idé att aktivt förse med känsliga uppgifter.
Tvärtom bör man nöja sig med sina två offer, eftersom dessa varit fullt legitima. Båda sidor tycks dessutom ha gått stärkta ur denna process, regeringen har fått in två nya ansikten med någorlunda hyfsat renommé; den sjukskrivne sjukvårdsministern Wikström som aldrig sysslat med vårdfrågor har också blivit entledigad. Samtidigt har Alliansen kunnat visa handlingskraft, och uppenbart har beröringsskräcken till både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tagit en kort paus för att uppnå dessa högre syften.