Frågan om löneskillnader mellan kvinnor och män är på många sätt bedräglig, eftersom man endast försöker vinna väljare (man politiserar alltså frågan utan att egentligen lämna svar). Detta fenomen kallas vanligtvis populism, men eftersom frågan inte ingår på den konservativa paletten (dvs. drivs av “hemska” personer som Trump, Le Pen, Farage osv.) är den således politiskt accepterad. De som ägnar sig åt denna retorik är antingen direkt okunniga kring hur en marknadsekonomi fungerar, alternativt uppträder man intellektuellt bedrägligt när man försöker vinna väljare genom att vilseleda väljarkåren.
Den viktigaste förklaringen kring löneskillnader är inte att arbetsgivare betalar olika beroende på kön, vilket är där man lägger fokus retoriskt sett. Känner någon till ett företag som har olika ingångslöner för män och kvinnor? Är det någon som tror att ett sådant företag hade blivit långlivat? Istället handlar det om att olika yrkeskategorier är olika välbetalda, och vissa är mer kvinnodominerande än andra. Politiker tycks glömma att marknadskrafter är i allra högsta grad relevanta när någon tar ett jobb. Arbetsgivaren köper en tjänst av den anställde, där arbetstagaren betalar av fritid och ersätts med lön för sin uppoffring. Är lönen för låg kommer vederbörande inte arbeta, och här uppstår någon form av jämvikt i marknaden (dvs. priset arbetsgivaren behöver betala för att få tjänsten utförd). En facklig minimilön fungerar ungefär som en kartell där arbetstagare gjort upp om vilken lön de minst kräver för att arbeta, vilket arbetsgivarnas organisation accepterat. Minimilönen överstiger således marknadslönen i en sektor där många är villiga att arbeta för en lägre lön, “problemen” med polska långtradarchaufförer utan kollektivavtal är ett bra exempel på detta fenomen.
Det svenska politiska hyckleriet tar sin grund i att de som politiserar i dessa termer saknar förslag som tar hänsyn till marknadskrafterna, utan istället för man ett moraliskt resonemang; vilket många unga väljare köper. Hur ofta ser vi förslag som kan kopplas till att öka låga löner (dvs. ofta kvinnoorienterade yrken) i grupper som redan går till arbetet? Vi kastar miljarder över personer som inte arbetar i olika AMS-åtgärder, men hur många politiker prioriterar de som redan har arbeten? Snarare tycks de stimulanser som idag sker hamna i sektorer där FÄRRE vill ta arbeten ex. polis, sjukvården och lärare. Dessutom kan man fråga sig hur många väljare som är villiga att höja sin egen skatt för att finansiera personer som redan har arbeten, men som få efterfrågar och där man har ett högt utbud av arbetslösa som är villiga att arbeta för låg lön (enligt teorin utbud/efterfrågan). Har man många som vill ha ett arbete kan alltså företaget sänka lönen eftersom någon annan är villig att göra arbetet billigare (påminner mycket om offentlig upphandling), samma fenomen gäller omvänt med löneökning om det är spetskompetens man söker med en sökande. Ska man alltså komma åt att många kvinnor söker sig till låglönejobb måste man alltså attackera marknadskrafterna från politiskt håll, alternativt få kvinnorna att söka sig till yrken med högre löner. Slutsatsen är således att fenomenet handlar inte om könet, utan om yrkesvalet; där vänsterpolitiker och liberaler bedrägligt predikar motsatsen.
Frågan är kanske mer aktuell än någonsin där man talar om “enkla jobb”, eftersom det finns många människor utan utbildning; inte minst i gruppen invandrarkvinnor. Finns det någon politiker som lagt ett förslag hur ekvationen människor som inte efterfrågas, ska anställas till marknadsmässig lön, där utbudet av dessa personer är stort ? Vart är alla dessa företag som skulle betala en betydligt högre lön (marknadsmässigt betraktat) för arbete de inte efterfrågar? När man sedan blandar in moral i retoriken blir resonemanget snett, för marknadskrafterna är i väsentlig grad separerade från moral; vanliga människor är i regel rationella och utgår från pris (även om exempelvis miljöfrågor ökat i betydelse). I ett kommunistiskt system som exempelvis Kuba är fenomenet lätt att ordna, där kan man sätta lönen för exempelvis en ögonkirurg (sannolikt mer män som arbetstagare) som densamma som en bartender (sannolikt mer kvinnor som arbetstagare); i en marknadsekonomi och demokrati är det betydligt mer komplicerat.
Ett annat intressant fenomen hos de som vurmar för jämställdhet i varenda fråga är att retoriken helt fokuserar på män som har höga löner och att kvinnor som grupp har lägre i genomsnitt (numera är snittet ca 4200 kr / månad enligt SVT). Denna grupp är dock totalt ointresserad av att männen också står för den del i samhället som befinner sig på samhällets botten, istället tycks man helt fokusera på samhällets topp. Vore man verkligen för jämställdhet hade man kanske sett till hela samhället, istället för att som idag selektera sitt urval för att det ska passa den prosa man saluför. Därför är frågan än mer aktuell; kan man lösa de problem man talar om?