Hamid Zafar är inte vem som helst, han blev för något år sedan utsedd till Årets svensk; en titel vars tidigare pristagare ofta råkat i blåsväder. Han är också “expert” i Moderaternas integrationskommitté, samt skolchef i en kommun. När man sedan länge idag hängs ut för att ha fel åsikter, är det så klart viktigt att alla behandlas lika. I Expressens och David Baas eller Frida Boisens tv-produktioner söks man ofta upp i hemmet där man får en kamera i ansiktet varvid de olika citaten varvas upp där “boven” inte fått möjlighet att förbereda sig, ingår man i etablissemanget är det dock en annan femma. Citaten redovisas inte i public service, och ingen knackar heller på dörren från DN med en filmkamera; istället är det tydligt att man klumpar ihop det som homofobi eller antisemitism.
Är det mer legitimt att vara antisemit som migrant snarare än nazist?
Många gånger i dagens samhälle är det tydligt att antisemitism från människor med bakgrund i Mellanöstern eller Nordafrika anses vara närmast accepterad eftersom länderna har en historisk konflikt med Israel, hade inte Hamid varit känd hade nog väldigt få lyft på ögonbrynen. Så här ser det ut, människor får inte svenska värderingar för att man passerar gränsen; ett resonemang som är lika dumt som att tro att en svensk som bor i Spanien kan passera och tänker som en spanjor efter något år i landet. På samma sätt är det ingen som kritiserar islam utifrån skrifternas syn kring homosexualitet, utan den politiska delen av islam står oemotsagd eftersom ingen vill kallas islamofob. Ingen vågar fråga varför Hamid Zafar resonerar som han gör? Ur ett religiöst eller migrationskulturellt perspektiv är det därför troligt att Hamids syn är fullt legitim. I Sverige läser vi ofta om antisemitismen som stiger, men när landet har några hundra aktiva nazister och över en miljon migranter där många ogillar Israel; säger det sig självt vilken grupp där hotet mot judar eller homosexuella är som störst.
Frida Boisens tårar
Det är säkert så att när man ägnar all sin tid åt att jaga människor med fel åsikter och hänga ut dem som näthatare, blir man säkert jätteledsen när ens parhäst i På spåret visar sig vara just en sån man normalt sett hänger ut. För hennes del är denna vänskap död, ingen som jagar näthatare kan rimligen vara storsint nog att förlåta och gå vidare; det vore så att säga att såga hela konceptet med programmets public shaming. Ture Sventon blev heller aldrig kompis med Ville Vessla. Näthat handlar inte om arga eller bittra “Sverigevänner”, det kan vara vem som helst hög som låg, vit som svart; gul som blå. En sannolikt viktig upptäckt för personer som Frida Boisen vars program inriktat sig på personer en politisk åsikt.
Att en känd person med invandrarbakgrund visar sig vara ett nättroll är positivt eftersom det påvisar att problemet finns över hela samhället. Det säger också en del om att kultur är svårföränderlig eftersom han bott ganska många år i Sverige och trots allt skrivit väldigt hatiska saker på nätet. När vi idag HBTQ-certifierar allt ifrån bibliotek till biografer tåls det kanske att fråga om det inte är bättre om detta arbete börjar bedrivas mot organisationer som faktiskt ogillar homosexuella eller normaliserat antisemitism? Vill man ha våra förenings- eller bidragspengar är det kanske dessutom rimligt att man behandlar kvinnor och män lika oavsett vilken läggning man har, därför är det rimligt att på samma sätt som man denazificerade den tyska allmänheten borde man aktivt avprogrammera radikaler genom att få dem att träffa och lyssna på de som de hatar. Vad hade hänt om personer som Zahar tvingats gå i synagoga, lyssna på förintelseöverlevare eller på någon av Gardells, After Darks eller Söderbergs föreställningar?
Att direkta hatbrott också förenas med samhällstjänst i form av nya möten istället för att endast sopa en gata eller få böter borde vara självklart. Vill man åstadkomma en förändring hos någon som är rädd för att åka bergochdalbana är det väl rimligt att man tvingas in på ett tivoli och in i en vagn, istället för att erhålla ett ekonomiskt straff? Rädslan sitter rimligen kvar hos den som inte åkt attraktionen.