Idag kom nyheten att Maud Olofsson ska kampanja för Centerpartiet, för alla som inte gillar Centern måste detta komma som en trevlig överraskning på posten. Hur kan man lyfta fram någon (så även f.d. partiledare) som gjort Sveriges genom tidernas sämsta affär i och med köpet av Nuon, som kostat skattebetalarna 15 miljarder i ren luft. Dessutom varnades både Olofsson och den tidigare regeringen av både näringsdepartementet samt konsultfirman McKinsey att priset var för högt, vilket man uppenbart negligerade. När skandalen väl briserade och kallelse kom från Konstitutionsutskottet (riksdagens kontrollorgan) vägrade den tidigare näringsministern och centerledaren att infinna sig. Alla kan vi göra fel, men att vägra infinna sig med hänvisning till att man lämnat politiken borde göra att varenda vettig människa betraktar ett sådant beteende som fullständigt omdömeslöst. Har man fattat den typen av beslut så bör man redovisa hur man tänkt och vad som gått fel, det är det enda hedervärda att göra; och vi kan alla göra fel.
Ansvarsutkrävande
Vad har man för ansvarskänsla om man om man inte kan uttala sig över vilka beslut man fattar? Följer man de s.k. medborgarjournalister som ploppat upp (vi är nog att betrakta som en del av den utvecklingen) finns det många exempel där dessa ställer frågor till domare, nämndemän, tjänstemän, politiker eller andra politruker som istället för att svara på frågorna avslutar telefonsamtalen. Dessa kan oftast jobba vidare som om ingenting har hänt, även fast det för alla som lyssnat är uppenbart att personen är fullständigt oduglig i sin tjänst. Är man kritiker är det idag vanligt att man anses som “svartmålare” avfärdas som “troll” eller “missnöjd”, vilket är ett demokratiskt problem eftersom bristen på transparens allvarligt skadar förtroendet mellan medborgare och det offentliga.
Maud Olofsson är i alla högsta grad en del av de som bidragit till att öka politikerföraktet i Sverige, det är dessutom en mycket ohederlig politiker som kunnat säga vad som helst om sina politiska motståndare. Den typen av direkt ohederliga politiker, som dessutom vägrar ställas till svars inför landets folkvalda; är det den sortens personer vi vill ha i ledande ställning? Förlåtelse och upprättelse är något som ges till personer som är villiga att ta ansvar, medge att man gjort fel; det är inte något som tillfaller den som väljer att fly från sitt ansvar. Mänskligheten har ibland sidor som överträffar verkligheten, en moder som inte hatar terroristen som kört ihjäl hennes dotter med lastbil på Stockholms åtminstone till namnet finaste gator; Drottninggatan. Tycker man att man vill ha politiker som säger vad som helst om sina motståndares person, ser mellan fingrarna när fundamentalister engagerar sig i partiet, vägrar ta ansvar när man kostar skattepengarna många miljarder; då ska man självklart rösta på Centerpartiet med kampanj(l)oket Olofsson och konduktören Lööf. På samma sätt som att Moderaterna och Svenonius är rätt alternativ i Stockholm om man vill ha någon som skyller alla problem på Socialdemokraterna, som gör enkla analysen att vårdköerna växt för att S tagit makten i Stockholms kommun; men samtidigt tror att allt löser sig med den s.k. “Kö-miljarden”. Det är också det givna alternativet om man anser att 6000 kr för ett par stödstrumpor är rimligt att betala, eller annan sjukvårdsutrustning i miljardklassen som tidigare Filippa Reinfeldt ansvarat för; och sedan låtit sig värvas till det privata vårdföretaget Aleris.
För alla oss som röstat på dessa individer, är det fullständigt naturligt att vi både känner besvikelse och uttrycker vår kritik; som folkvald har man en plikt mot sina väljare.
Den plikten innebär att svara på frågor, och att arbeta för medborgarnas bästa; när så icke är fallet är vi i får fulla rätt att ifrågasätta vederbörandes lämplighet och karaktär.