I dagarna kunde vi läsa om en man som dömts till två månaders fängelse för att stått anklagad för dubbla våldtäkter. Uppenbarligen har åldern varit av osäker faktor eftersom mannen initialt uppgavs vara 19 år, men sedermera dömdes som 17-åring. Enligt SVT.se godtog rätten hans egen version att han skulle ha varit född 1999 och således vara 17 år. Hur är det möjligt att en åklagare inte driver fram en åldersbestämning om det råder minsta tvivel kring gärningsmannens ålder, när det dessutom rör sig om så pass allvarlig brottslighet? Till syvende och sist handlar det om att vi alla är lika inför lagen, och att rättssäkerheten inte får äventyras åt något håll.
Åklagare äventyrar rättssäkerheten
Vi får aldrig hamna i en situation där åklagare inte ifrågasätter potentiella osanningar från gärningsmän, där dessa dessutom åtnjuter straffrabatt om de betraktas som barn istället för vuxna. Oavsett, ligger bevisbördan hos åklagaren och domstolarna ska döma “bortom allt rimligt tvivel”. Vi dömer inte människor som inte kan bevisa sin oskuld, åklagaren har bevisbördan i skuldfrågan. När åklagare inte genomdriver en åldersbestämning och osäkerhet råder, kan man diskutera om det inte handlar om tjänstefel. Åklagarens ska driva brottsoffrens talan, dvs. presentera försvårande omständigheter inför domstolen. En liknande utveckling har vi kunnat se när domstolar inte prövar utvisning, trots att det handlar om människor med uppehållstillstånd; som dessutom befunnits skyldiga (dvs. inte längre misstänkta).
Medicinska tester inte 100%
Enligt tidigare inslag i b la Uppdrag granskning har man diskuterat de metoder som idag används med t.ex. tand- och handledsröntgen. Uppenbarligen finns det kritik mot metoderna, även om flera sakkunniga också ställer sig positiva tycks man kunna dra vissa slutsatser. Således finns det kanske poänger i att undersöka om den medicinska undersökningen kan styrka den anklagades påståenden om sin ålder. Kan åldersbestämning bekräfta hans påståenden är det fullt rimligt att han döms som ett barn, kan de inte det bör man ägna ansträngningar åt att presentera argument varför den anklagade bör betraktas som vuxen, allt för att få en rättvis prövning enligt lagboken. Vi kan inte hamna i en situation där vi plötsligt bortser från vår lagstiftning, utan likheten inför lagen är ett grundfundament i en rättsstat.
Indraget uppehållstillstånd
Det faktum att myndigheterna inte med säkerhet vet åldern, gör det troligt att det saknas medborgarskap; eftersom det vore unikt om man ändrade åldern på en medborgare under en domstolsprövning. Ett permanent uppehållstillstånd är att betrakta som ett förtroende där den ansökande prövas och utvärderas för att på sikt få ett medborgarskap. Väljer man att ägna sig åt allvarlig brottslighet, som sedermera resulterar i en dom bör man som norm dra in uppehållstillståndet eller åtminstone pröva det. Det är knappast rimligt att man kan bli dömd för våldtäkt och fortfarande åtnjuta samhällets förtroende, har man begått den typen av brottslighet har man passerat alla rimliga gränser för fortsatt vistelse i landet.
Dessutom tycks man glömma att brottsoffren förtjänar upprättelse med tanke på de övergrepp de genomlidit. Hur är det möjligt att en s.k. “feministisk regering” inte ser över lagstiftningen för att skydda befolkningen och inte minst unga kvinnor. Vi får aldrig överge tanken om rättsstaten som idag är ifrågasatt, där polisen inte kan hantera brottsligheten, där vittnen inte vågar träda fram eller där åklagarsidan inte aktivt driver brottsoffrens talan. Två månaders fängelse med skyddstillsyn är ett svek, oavsett om mannen är 25, 21, 18 eller 17 år. Dessutom kan man rimligen fråga sig vem som de facto får sona hans böter.