Man slutar aldrig att förvånas hur oerhört vinklat public service är, här hade man chansen att göra något bra men som vanligt intervjuar man människor med tydliga politiska färgningar (finns även en intervju i Aktuellt här). Citaten i dokumentärfilmen om Socialdemokraterna är mycket hemska, men rent faktamässigt talar dessa sitt tydliga språk. Istället har vi nu sett socialdemokratiska debattörer gå ut och tycka att man sätter citaten ur sitt sammanhang, andra tycker att man skulle nyansera bilden; menar dessa individer att man ska använda “ris och ros”? Per-Albins regering skapade folkhemmet och det gjorde dom fantastiskt, men de tog även livet av flera 100 handikappade människor enligt raslärans principer? Är det en bättre historieskrivning värdig public service?
Argumentet: Socialdemokratin har förändrats sedan dess (satt i Sverigedemokratiskt perspektiv)
Finns det några som använder mer dubbla måttstockar än Socialdemokraterna? Under väldigt lång tid har vi fått höra dessa lyfta fram att det fanns personer inom SD som stridit för Nazityskland när partiet bildades, och att dessa utgör partiets rasistiska (eller ibland nazistiska) rötter. Själva hade man vid samma tid människor i den egna rörelsen som tog livet av handikappade, var övertygade rasideologer eller antisemiter; men de bytte åsikt efter kriget och blev övertygade antinazister? Varför utgör dessa inte på samma sätt rötter till socialdemokratin, om man nu menar att liknande figurer 40 år efter kriget visar på mycket tydliga rötter till Sverigedemokraterna? Hur kan en grupp alltid stämplas (ex. Ingvar Kamprad som hånades av vänstern vid sin död som fascist) trots att de lämnat dessa rörelser, samtidigt som andra inte gjorde uttalanden som “riktiga” socialdemokrater? Har dessa ohederliga retoriker någon skam i kroppen? Är det verkligen hederlig argumentation? När man nu granskar Socialdemokratin, varför försöker en akademiker i historia påvisa att även andra partier tyckte likadant som en förmildrande omständighet; det gör ju knappast socialdemokratins historia bättre utan citaten talar sitt tydliga språk. Varför inte säga som det är?
Vikten av oberoende akademiker
Varför är det alltid en vänsterakademiker som ska utvärdera vänsterns illdåd? Är det inte bättre att man tar in någon som inte är jävig i reportaget som kan gå till botten huruvida citaten är sakliga eller uppfattas som propaganda, istället för personer som “historikern” Arnstad, Professor Sarnecki eller redaktören Lindberg på Aftonbladet? Varför blir man aldrig förvånad när man googlar “neutrala” kritiker i SVT, och det ständigt visar sig att det osar kulturmarxism. Eller kvinnor på stan som visar sig vara politiska företrädare för feministiskt initiativ (F!). Vilken trovärdighet har en sannolik vänsterakademiker i att försvara socialdemokratins massmord på handikappade, eller samarbeten med Nazityskland; när han dessutom avfärdar dem istället för att vara än mer tydlig i sin kritik? Vad har denna forskare ägnat sig åt tidigare? Vad finansierar vi med våra skattepengar för forskning?
Urval av Professor Ljunggrens publikationer:
Inget land för intellektuella: 68-revolten och svenska vänsterintellektuella,
Vad är 68? Några tendenser i svensk och internationell historieskrivning
Uppgörelsen som aldrig blev av. De intellektuella och vänsterns besvikelse, i 1973 – en träff i tidsandan
Omanlighet, en strategi för överordning? Manliga identifikationer och jagets positioner,
Känslornas krig: Första världskriget och den tyska bildningselitens androgyna manlighet, (2004)
Modernitet och kroppsfostran: Linggymnastik och 1800-talets skapande av manlighet
Sverige behöver lyfta fram akademiker som framstår som neutrala men pålästa, istället för personer som tycks ha ägnat sin forskning åt att studera “vänsterintellektuella” och vad som framstår som ny-marxistisk- identitetspolitik och historieskrivning. För alla läsare som följer “Prager University” på Youtube figurerade professor Jordan B. Peterson i psykologi i ett klipp vi även lyfte fram häromveckan, där han varnar för att många forskare på universiteten predikar Marx och vänsteridéer. När titlarna på professor Ljunggrens forskning så tydligt påminner om Petersons förmaningar (även till utseendet vilket är en slump) vill vi därför åter länka in samma klipp; eftersom Petersons tes ser ut att stämma mycket väl i fallet Professor Ljunggren. Det är dags att efter valet utse en ny ledning för SVT och SR som består av oberoende personer, som har omdömet att genom kunskap dela ut kritik när så är befogad istället för att som en maktens undersåte sopa den under mattan eller avfärda den som “propaganda”.