Igår briserade en bomb i den politiskt korrekta delen av Sverige, vår finansminister Magdalena Andersson menade att skänka pengar till tiggeri riskerade att stödja organiserad brottslighet och människohandel. Dessutom förklarade hon att regeringen skärpt dessa straff, och att det fanns bevis för den sortens sammankopplingar. För alla oss som länge varit engagerade i den här frågan har vi sedan länge kunnat konstatera att det både är organiserat och att kriminell verksamhet försiggår. Således vill vi välkomna finansminister Andersson i “Team Verklighet”, vill man inte se problemen kan man inte heller lösa dem.
Känsloargumentationen vinner inga diskussioner
Läser man Maria Ferms uttalande är det tydligt att finansministern står oemotsagd i sak, dessutom kan man fråga sig när det blev iskyla att uttala hur verkligheten ser ut? Ska vi fortsätta skänka pengar även om vi vet att det riskerar att hamna i människorättshandlares fickor, av rädsla för att vara iskalla? Är vi inte mer iskalla om vi aktivt stödjer kriminella grupperingar? Som vi skrivit i ett flertal artiklar handlar detta tiggeri om att EU-länder med helt olika ekonomier släppts in i unionen varav det är mer lönsamt att sitta på Sveriges gator och tigga, än att ha ett låglönearbete i dessa länder. Om man i det läget tror att tiggeri är lösningen, eller att man stödjer fattiga; så förstår man inte grundläggande national-/makroekonomiska resonemang. Desto mer pengar vi ger, desto fler kommer sitta utanför våra butiker; och desto mindre kommer vi att få bort från gatan. Uppenbart är det redan idag tillräckligt lönsamt, annars hade man stannat kvar i dessa länder.
Regeringen gör således rätt som börjar normalisera tiggerifrågan mot verkligheten, återstår att se om de vågar uttala vad det här beror på. Idag tycks det handla om fattiga människor överlag, men kanske kan man gräva lite djupare och analysera varför det blivit som det blivit. Hur som helst, bör man lägga sin röst på partier som diskuterar sak, som inte för fram känslor som den primära argumentationen. Dessa känsloargument är det som skapat det segregerade Sverige, hade vi diskuterat sakfrågor och lösningar hade vi inte landat där vi befinner oss idag.