När Berlinmuren föll fanns det vissa* i Sverige som blev ledsna, samtidigt som en hel värld jublade. Denna veckan har man kunnat se stor glädje världen över då en av de sista kommuniststaterna börjar falla sönder. I detta fallet handlar det om Myanmar som tidigare hette Burma, men som i väldigt hög grad fortfarande kallas vid sitt gamla namn. Tidigare i veckan hände något historiskt, oppositonsledaren och Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi verkar ha säkrat en majoritet i parlamentet. San Suu Kyi som hamnade i husarrest redan 1989 och har till och från suttit fängslad i sitt hem till så sent som 2011. Många minns säkert de stora demonstrationer med munkar som skedde 2007 där många fängslades.
Valet som genomfördes för fem dagar sedan är de första fria parlamentsvalen i landet sedan 1990. Militärjuntan som tidigare styrt landet har dock med lag satt sig själva i särställning, b la har dom säkrat att 25% av parlamentsplatserna tillfaller dem. De har också instiftat en lag som säger att Presidenten inte kan ha barn med utländska medborgarskap, vilket omöjliggör Aung San Suu Kyi som president då hennes barn har både brittiskt och burmesiskt medborgarskap. San Suu Kyi har dock gjort det hela enkelt och sagt att hon kommer stå över landets president om hon vinner i parlamentsvalen (Burma har ett överhus och ett underhus). När rösterna nu börjar bli räknade har hon säkrat ca 80 % av rösterna, vilket betyder att hon når en majoritet i parlamentets två kammare. Juntans tidigare samarbetsparti verkar ha säkrat strax under 10 %, vilket borde betyda att hon kan bilda regering.
Tittar man på de valen som skedde 1990, fick Nationella Demokratiska Förbundet (San Suu Kyi:s parti) 52,5 % av rösterna. Då valde juntan att ogiltigförklara valet och påstå att det handlade om ett val för att ta fram en ny konstitution. Således ska man nog inte ta San Suu Kyi:s seger för given, i praktiken handlar det om juntan faktiskt stiger åt sidan och erkänner sig besegrade. Något som inte är direkt självklart, även om det ser ljusare ut nu än 1990.
I dagsläget finns det inte många stora demokratikämpar kvar, men San Suu Kyi är nog den enda levande ledaren som kan jämföras med t.ex. storheter som Nelson Mandela från Sydafrika.
*Källa rörande ledsamheten kring Berlinmuren.