Sedan vi startade Oberoende Förnuft har vår målsättning handlat om att inte belysa ett problem vi saknar lösningar på. Många av de stora samhällsmässiga problemen ser vi alla, men istället för att faktiskt diskutera lösningar på dem väljer många debattörer att skjuta dem helt under mattan. Under de senaste åren har vi kunnat se att den politiska debatten i Sverige förändrats till att debattera verklighetsuppfattningar istället för konkreta åtgärder. Migrationsfrågan är t.ex. ett område där många inte velat se vissa problem, än mindre diskutera åtgärder utan istället har man kommit med rena osanningar som att vi tjänar pengar på en hög invandring. Sedan ett halvår tillbaka kallas fenomenet även att “vara naiv”. Mönstret kan vi även se rörande diskussioner om arbetslöshet, brott och straff eller t.ex. NATO-frågan. Det spelar egentligen ingen roll om det är statsministerduell, partiledardebatter, ring p1, debatt på Facebook; mönstret är detsamma. Debattledare och debattörer tycks leda in diskussionerna på att diskutera hur olika parter ser på verkligheten istället för att lyfta eller styra diskussionen till att handla om konkreta åtgärder eller förbättringar.
Reinfeldts och Löfven debatterar arbetslösheten, en kamp om verklighetsuppfattning
Istället för att debattera verktyg för att få ner arbetslösheten handlade valrörelsen om att diskutera vem som hade mest rätt i sin beskrivning av arbetsmarknaden. Alliansen menade på att fler personer arbetade och fler jobb hade skapats med deras politik sedan maktövertagandet. Socialdemokraterna å sin sida valde att visa på den ökade arbetslösheten som beräknas genom att dela antalet arbetande med de som tillhör arbetskraften (vissa grupper som sjuka och förtidspensionärer räknas oftast inte med för att förbättra siffrorna). Stiger arbetskraften mer än antalet jobb som skapas pga. t.ex. hög invandring kommer arbetslösheten att stiga. Frågan är om en ansvarsfull opposition i det läget ska försöka ta billiga poäng eller försöka hitta bättre åtgärder än regeringen? För man resonemanget till spets kan man fråga sig vad vi medborgare egentligen röstade på i denna fråga 2014, två verklighetsbeskrivningar som båda stämde statistiskt istället för konkreta förslag om hur vi förbättrar svensk ekonomi?
Tävling om vem som har s.k. “tolkningsföreträde”
Inte sällan hör man numera att någon påstår sig ha tolkningsföreträde i debatter, dvs. vederbörandes verklighetsbeskrivning skulle vara mer korrekt än andras. En väldigt märklig inställning, dessutom kan man fråga sig vem som utfärdar rättigheterna till denna grupp? Det kan t.ex. handla om att en “vit man” skrivit en artikel om att arbetsmarknaden inte handlar om strukturell rasism utan om andra faktorer, genast finns det dem som menar på att dennes verklighetsbeskrivning inte stämmer eftersom de åtnjuter tolkningsföreträde. Sällan kommer det några konkreta motargument, utan man diskuterar endast verklighetsbeskrivningen (inte sällan inledningen). Fördelen med att svänga sig med denna retorik är att man flyttar fokus och således slipper man också diskutera de logiska resonemang som förs i artikeln; än mindre dess slutsats. Inte sällan hör man även “du har fel, var vänlig läs denna bok”, vilket knappast kan anses som ett akademiskt resonemang. Kanske skulle man testa att presentera motargument, och sedan avsluta med “vilket även denna studie kommit fram till”.
Vetenskap och forskning, något man “inte kan ifrågasätta”
Idag finns det många som också menar på att forskning är forskning och det kan inte ifrågasättas, detta framhålls särskilt viktigt när den bekräftar verklighetsbeskrivningar. Tittar man på nationalekonomi finns det olika skolor beroende på om man är vänster eller höger på den politiska skalan. Därför är det inte helt ovanligt att dessa vägs in i argumentationen kring olika verklighetsuppfattningar när politiker uttalar sig. Uppenbarligen förstår många debattörer inte att statistik ska tolkas försiktigt, speciellt när man studerar paralleller och samband. Vänsterorganisationen Arenas utredningschef Lisa Pelling argument om höjda busskortspriser i Stockholm som bakgrundsförklaring för bilbränderna i förorterna saknar t.ex. relevans eftersom vi inte kan se bilbränder i Danderyd på samma sätt som i Husby. Priset har alltså höjts lika mycket för alla. Idag kan vi t.ex. se att vissa från vänstersidan menar på att ungdomarna är uttråkade, medans högern talar om att det främst handlar om att de är kriminella. Varför ligger inte fokus på hur man kommer åt dem och får dem att sluta istället?
Ett annat bra exempel är de som lyfter fram att hårdare straff medför en högre brottslighet som ett motstånd till längre fängelsetider och tuffare åtgärder mot brottslighet. När man avskaffade dödsstraffet (uppenbarligen det hårdaste straffet) i Sverige i början av 1900-talet varnade högern för att vi riskerade att få mer än 1 mord per månad. Sverige hade då fem miljoner invånare, om vi tänker oss att brottsligheten ökar proportionerligt mellan 5 och 10 miljoner i en homogen kultur hade riksdagsmannen talat om 2 mord per månad med dagens siffror, dvs. 24 mord på ett år. Om den allmänna tesen som idag lyfts fram som en självklar sanning hade varit sann, borde antalet mord gått ner när man avskaffade dödsstraffet. Under 2015 dog 112 personer av dödligt våld, dvs. mord eller dråp. Istället kan man misstänka att återfallsbenägenhet påverkas av andra faktorer som t.ex. vapen/gäng -kultur, frivårdsinsatser, och t.ex. vård eller studier bakom fängelsets murar. Därför ska man vara kritisk när man hör om dessa oftast kvantitativa studier (statistik jämförelser) där man väger utdömd strafftid mot brottsligheten i stort och jämför länder, bilden är mest troligt mer komplicerad än så. Det är helt legitimt att vara motståndare till hårdare straff, men varför inte presentera andra åtgärder istället för att bara vara anti någon annans förslag?
Förövrigt vill vi som redaktion tacka alla våra läsare som väldigt tydligt diskuterar åtgärder istället för bakgrunder.
Pilot Emeritus