Sverige tycks idag lida av en identitetskris, där många tävlar i att utmana traditioner; vilket dessutom omskrivs som modigt. I praktiken borde det vara tvärt om, då det snarare är modigt att stå upp för kulturarvet istället för att under tvång förändra det. Hur många gånger har vi inte hört “kulturen är föränderlig”, och att oliktänkande utmålas som “bakåtsträvare”? Den brittiske filosofen Roger Scruton har istället uppfunnit ett nytt begrepp, Oikofobi. Enligt Scrutons definition är en oikofob någon som kritiskt granskar och nedvärderar den egna kulturen, medans hen istället beundrar den kultur andra har.
Lex Mona Sahlin
“Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”
Lex Julefrid
De senaste tio åren har antalet uppmärksammade fall av oikofober ökat, vilket tidigare varit ett ickediagnostiserat fenomen. Inför större högtider har det florerat artiklar och reklamkampanjer som diskuterat traditionens relevans. Det senaste fallet var en en skola i södra Åmål där man censurerades alla kristna ord ur sången “Nu tändas tusen juleljus”. Tidningen världen idag skrev för övrigt en väldigt läsvärd ledare på ämnet, “Midnatt råder i jakten på kristna psalmer”. Dessutom har vi kunnat se en infekterad könsdebatt kring Lucia, där flera förespråkare av manliga lucior uttryckt en oikofobisk linje kring högtidens icke-kopplingar till Sverige. Argumenten har t.ex. handlat om att Lucia kom från Italien (och därför inte är en svensk tradition öht) och att det existerade en manlig lucia i Lund vid början av förra seklet. Det faktum att det var en kvinna som brändes på bål för sin gudstro, och att traditionen firats fridfullt i Sverige de senaste hundra åren; är däremot argument som helt lyst med sin frånvaro i debatten.
Vikten av inkluderande kultur
Det är viktigt att man släpper in alla som vill engagera sig i de traditioner som finns i Sverige. Många kristna högtider har dessutom blivit sekulariserade med Luciatåg, jultomte, påskhare, midsommarafton (Johannes döparens dag) osv. Tyvärr har den oikofobiska tanken fått bäring, pga. att man tänker exkludering istället för inkludering. Det kan aldrig vara exkluderande eller kränkande att önska icke-kristna en god jul. Det är precis tvärt om, den svenska julen är snarare en inkluderande sekulariserad tradition snarare än en ren kristen tradition. Hur många svenskar besöker t.ex. midnattsmässan nuförtiden eller går till kyrkan den första advent? Julen tycks istället handla om att umgås, äta gott samt handla trevliga presenter och byta dem med släkt och vänner; medans Jesus födsel hamnar i skymundan. Nyare traditioner som Halloween, har även vunnit stor genomslagskraft eftersom de är just inkluderande; kanske finns det några lärdomar att dra? Lika naturligt som icke muslimer kan önska muslimska vänner en trevlig Eid, genom att säga “Eid Mubarack” kan julfirare önska icke-kristna en god jul. Således är det också feltänkt att klumpa ihop högtider under den amerikanska termen “happy holidays”, varje högtid förtjänar sin egen plats. Många traditioners budskap handlar om gemenskap och inte exkludering, detta tenderas att glömmas bort. Svenskar generellt borde istället bli mer generösa på att kosta på sig ett grattis till personer som firar andra högtider. Det har aldrig skadat någon att ödmjukt och respektingivande lyfta på hatten, för vänner från andra kulturer som väljer att högtidlighålla andra traditioner. Tvärtom kanske man kan bli inbjuden och lära sig något eller åtminstone få prova berikande mat från andra kulturer.
Lyssnar man på den kulturella debatten får man intryck av att man måste vara negativ till andras kulturer genom att högtidlighålla sin egen. Detta är rent trams, och är ett fiktivt motsatsförhållande som uppstått när debatten polariserats. Utvecklingen för inget gott med sig, därför bör man kritisera de som argumenterar ultimativt och ställer kulturer mot varandra. Det går utmärkt att skicka en positiv hälsning till alla människor, oavsett tro eller kultur. På samma sätt har även debatten om skolavslutningar i kyrkan problematiseras, risken finns att prästen uttalar en välsignelse till barnen där någon närvarande inte är kristen. Kanske skulle vi som samhälle istället vinna på att ha en mer ödmjuk istället för oikofobisk inställning till traditioner oavsett om vi väljer att deltaga eller ej.