I Sverige och väst har vi länge levt under en vanföreställning att globalisering är positivt ur ekonomisk synpunkt. Därför finns det säkert många som inte förstår varför t.ex. Trump nu dragit sig ur frihandelsavtalet med Stillahavs-länderna, TPP. Det man lär ut är att storföretagen älskar frihandelsavtal och att det därför endast är något positivt, men det är sällan någon talar om de negativa effekterna med dessa krafter. Vår finansminister satt t.ex. i Agenda och förklarade att vi blivit rikare pga. globaliseringen, vilket säkerligen är sant sett till BNP; samtidigt lyfter också Andersson fram att klyftorna har ökat och de fattigare blivit fattigare. Märkligt nog gör hon ingen parallell med globalism, utan framhåller istället misslyckad fördelningspolitik…
Globalisering – Fabriken flyttar utomlands, landet importerar sina tidigare lokalproducerade varor
Vad det ofta handlar om är att ett företag väljer att flytta sin produktion till ett låglöneland för att således få ner produktionskostnaden. Inte sällan kan även vissa råvaror bli billigare, sedan säljs samma produkt tillbaka till Sverige för samma pris eller eventuellt några kronor lägre. Resultatet blir att företagaren gör större vinst, dvs. “vi” blir rikare (som Magdalena Andersson också framhöll i Agenda); men vilka är vi? För den vanliga arbetaren som bosatt sig i en ort uppbyggd kring en fabrik som läggs ner är det ofta oerhört svårt att hitta ett nytt arbete, speciellt om dessa tjänstgjort länge på samma fabrik. De lågutbildade hamnar således i bidragsberoende, vilket absurt nog blir positivt för socialdemokratin eftersom man sannolikt vinner många av dessa röster; det finns alltså incitament att misslyckas med sin egen jobbpolitik. Den egentliga orsaken till denna klyftökning och fattigdom är globalisering och inte en misslyckad fördelningspolitik (dvs. fördelning av bidrag). Ofta lyfter man fram att nya jobb uppstår på försäljningssidan, vilket knappast väger upp de förlorade arbetstillfällen på produktionssidan. Magdalena Andersson bör alltså sätta jobben och inte bidragen i första hand så arbetarna också får ett drägligt liv.
Varför älskar storföretagen frihandelsavtal?
Precis som med EU tenderar många stora företag och politiker vara väldigt positiva till frihandelsavtal. Om vi t.ex. tänker oss att vi i Sverige vill köpa ett badlakan till ett bra pris omfattas dessa av 454 st. EU-lagar/bestämmelser. Det innebär att det finns en hel del juridik att ta sig igenom om man som handduksfabrikör vill sälja till EU. En afrikansk handduksfabrikör av högsta klass, får således oerhört svårt att sälja till EU, även om priset är en bråkdel jmf. med de handdukar som produceras inom EU. Enkelt förklarat älskar stora företag EU, eftersom dessa har råd med jurister, samtidigt som de håller billigare konkurrenter borta från marknaden; konsumenten blir även lidande eftersom slutpriset blir högre (dock ovetandes). Rimligen behövs skyddstullar för att skydda europeiska producenter, men samtidigt bör man även göra det möjligt för fattiga länder att exportera sig ur sin fattigdom. Det är således moraliskt fel att låta fattiga människor arbeta för 100 SEK i månadslön tack vare globaliseringen, när dessa arbetar för minsta möjliga lön. Vill man göra något för fattiga länder finns det bättre vägar än globalisering, fokusera på bistånd till infrastruktur, industri, sjukvård etc. och importera rimliga kvoter av bra produkter till bra priser.
“Samvetstullar” – En rimlig lösning
Donald Trumps idé om att ha en flexibel skatt för olika företag beroende på om de har produktion i USA är således något som gynnar de egna arbetarna. Rimligen har Trump förstått att den amerikanska ekonomin bygger på konsumtion, vilket i sin tur bygger på att den stora medelklassen har ett jobb att gå till. Det är således en rimlig tanke att straffbeskatta de företag som lägger ner sina fabriker och flyttar dem till låglöneländer för att stärka sin egen vinstmarginal på bekostnad av sina arbetare. Det faktum att konkurrensen ökar gör att det således är betydligt bättre att sänka skatten för dessa företag som motprestation för att produktionen behålls inom landet. Det är också rimligt att man inför “samvetstullar” (myntat av redaktionen), dvs. ett skattepåslag mot de företag som väljer att importera sina egna varor från låglöneländer och sälja på den inhemska marknaden, detta ger även möjlighet för nya inhemska producenter att komma in på marknaden. Dessa tankar är så klart oerhört skrämmande för storföretagen, eftersom deras vinster kommer bli lidande. Det faktum att många inte begriper att Trumps politik gynnar dem, utan istället protesterar pga. femton år gamla smyginspelningar är istället ett mycket lyckat fokusskifte av media och andra inflytelserika aktörer.
Det är troligt att hade fler personer satt sig in i Trumps ekonomiska politik, hade media inte handlat om hans lyxlägenhet, deklaration, tredje världskriget, ifrågasatta kvinnosyn, gigantiska protester eller nonsens artiklar om Ku Klux Klan-kopplingar (5000 medlemmar jmf. med 62,9 miljoner Trump-röster). Den svenska socialdemokratin som påstår sig representera arbetarens intresse borde verkligen fundera kring Trumps idéer eftersom dessa kommer flytta folk från bidrag till arbeten när industrierna kommer tillbaka. Det handlar alltså om att skapa lagstiftning som uppmuntrar företag att göra rätt, dvs. sänkta skatter om man har många anställda i Sverige och högre skatter för de som inte tar ansvaret för sina anställda genom nedläggning. När Magdalena Andersson istället påstår sig representera arbetarna genom att diskutera fördelningspolitik, kan man fråga sig hur mycket man representerar arbetarna när man tvingar in dessa i bidrag?
För alla som oros av Trumps utrikespolitik, titta på detta klippet och ställ denna glasklara analys mot Barack Obama och George W. Bush:s Mellanösternpolitik.
https://www.youtube.com/watch?v=A3qnrn0-UlI