I söndags publicerades en mycket välskriven debattartikel av Professor Arnqvist om hur snett det offentliga Sverige blivit med “New Public Management” (NPM). Fenomenet innebär att istället för att man satsar på kärnverksamheter som sjukvård, polis, äldreboenden, museum etc. har den statliga byråkratin växt lavinartat med fokus på kommunikation, informationsverksamhet, upphandlingsrutiner, it-frågor, ledarskapsutbildningar, beslutsvägar, juridiska funktioner eller cirkulär ekonomi, ofta med stor entusiasm och kraft från ledningsgruppen. Detta beror på att man saknar kunskap i thoraxoperationer, mordutredningar, forskning och att många ledare antingen är politiker eller kommer från helt andra verksamheter än de man nu leder. Rikspolischefens mångmiljonsatsningar på PR och informationsverksamhet är en i raden av varningsklockor, dessa 25 miljoner hade istället kunnat finansiera ca 30 nya poliser. Fenomenet har lett till att man idag får svårare att bekosta kärnverksamheterna, då en stor del av pengarna istället läggs på NPM.
Västernorrlands Landsting vs. Sollefteå Sjukhus
Enligt Ewa Back (S), ordförande i häslo- och sjukvårdsnämnden i landstinget skulle den totala besparingen bli ca 50 miljoner om man lägger ner BB (15 miljoner), avvecklar akutkirurgin (ca 22 miljarder) samt inte använder sig av stafettläkare. Uppenbarligen tycks problemet handla om att det är svårt att rekrytera kompetent personal, något som kan skrivas om med andra ord; det finns få välutbildade människor som vill bosätta sig i Sollefteå för en låg lön frivilligt. För att komma till rätta med problemet dvs. öka motivationen för den arbetstagande sjukvårdspersonalen behöver man därför öka lönerna till en nivå att man kan konkurrera med övriga sjukhus runt om i landet. När man sätter detta i sitt sammanhang är uppenbarligen pengar ett problem, således borde varenda ansvarstagande politiker banta på NPM för att kunna rädda kärnverksamheten dvs. ex. sjukvården.
“The will of the people”, vem representerar man?
Frågar man sig vad folket efterfrågar, ett byråkratiskt landsting eller ett välfungerande sjukhus med tillhörande BB kommer de flesta snabbt ställa sig kritiska mot landstinget. Således hamnar vi i en märklig situation när Socialdemokraterna vill skära ner på kärnverksamheten för att finansiera byråkratin (dvs. Västernorrlands Landsting) vilka totalt sett har kostnader på 8 miljarder per år där den tveklöst största posten är 4,1 miljarder och utgör personalkostnader. Snarare borde man inleda med att först täcka vårdbehov för att sedan se hur mycket “byråkrati” man har råd med, folket ska aldrig acceptera att man inleder med att lägga ner det viktigaste man har; dvs. sjukvården. Oavsett hur man väl vrider på det är det upp till Ewa Back (S) och hennes kollegor att lösa situationen, alt. ställa sina egna tjänster till förfogande om man inte lyckas lösa finansieringen på annat sätt dvs. ex. lägga ner eller banta landstinget kraftigt.
“Möjligheter” och “utmaningar” för ett nedlagt landsting
Det finns idag flera olika “möjligheter” hur man skulle kunna omorganisera verksamheten för de fyra sjukhus och övrig verksamhet som ingår i länet. Förslagsvis skulle dessa kunna övertas av Sundsvalls, Härnösands, Sollefteås och Hudiksvalls kommuner och att dessa sedan anställer en gemensam förbindelsestab för att kunna samarbeta och effektivisera vårdköer och akutsjukvård. Duktig personal inom det tidigare landstinget skulle även kunna flyttas ut i kärnverksamheten för att således öka effektiviseringen ytterligare. En annan möjlighet kan även vara att helt enkelt stycka Västernorrlands landsting för att istället utöka landstingen Gävleborg i syd, Jämtland i väst och Västerbotten i norr. Förtjänsten efter utebliven byråkrati och NPM skulle istället omallokeras till att öka lönerna för vårdpersonalen, som skulle bli motiverad att gå till jobbet på sina ben (istället för knän).
Sollefteå sjukhus är inte den enda instans som är underfinansierad, ser man idag en nyhetssändning är mönstret vanligt förekommande i hela landet. Ett annat problem som professor Arnqvists belyser i sin artikel (måste läsas) är att fel chefer rekryteras, dvs. personer som saknar kunskap inom de områden de tänkt uträtta. Detta fenomen har vi i otaliga artiklar diskuterat, vilket omfattar allt från företag som anställer via bemanningsföretag till regeringsföreträdare. Hur många hade satt sig i ett flygplan där befälhavaren intill styrmannen rekryterats från skatteverket pga. sitt goda ledarskap? Varför tror vi att andra verksamheter skulle må bättre av att rekrytera icke kvalificerad personal (med påstått “goda” ledaregenskaper). Snarare behöver vi börja utbilda sakkunniga i ledarskap så att dessa kan ta ledande positioner och leda sina organisationer i rätt riktning. Det säger sig själv att någon som kan hela verksamheten pga. att man börjat på botten kan leda sina organisationer bättre än någon som är rekryterad till toppen externt. Således kan man fråga sig vem som är det största problemet; Anders Ygeman (S) som uttalar förtroende för rikspolischefen eller Dan Eliasson (S) som inte förstår varför han bör avgå.
P.s. “New Public Management” skrivs självklart in i ObF:s Ordlista