Numera lever vi i en verklighetskonflikt där det finns de som påstår att vi har allvarliga migrationsproblem, och de som inte ser problemen. Skriver man ex. ordet “no go-zones” finns det genast dem som menar på att dessa inte existerar, medans man kanske istället svänger sig med politiskt korrekta termer som “socioekonomiskt utsatt område”. Ambulansfacket har tidigare krävt militär utrustning i form av skyddsmask, kravallhjälm och skyddsväst, att därför tala om no go-zones har således relevans eftersom ambulansens personal inte ska ingripa vid fara för eget liv. I en nyligen publicerad artikel av Aftonbladet pratar man om 53 områden varav dessa klassas i utsatta områden, riskområden och särskilt utsatta områden. Att således helt förneka landets problem är möjligtvis politiskt korrekt, men inte intellektuellt hederligt.
En ordspiral utan dess like
Sedan Sverigedemokraternas resa mot riksdagen har partiet under senare år inledningsvis kallats främlingsfientliga, för att sedan bli kallade rasister, fascister, och t om “nazistiskt parti” i prime time av självaste statsministern (vilket resulterade i en KU-anmälan). Har man läst om fascismens definition vilket inkluderar våld, totalitarism, avsaknad av demokrati kring val av ledare är det svårt att kunna relatera faktorerna till detta parti. Nationalsocialism / nazism har inslag av elitism, rasbiologi, och ledarskapet utgör folkets främsta uttryck; vilket också är fenomen som saknas inom Sverigedemokraterna. Därutöver kan man fråga sig vad begreppet “främlingsfientlig” innebär? Uppenbart välkomnar partiet efterfrågad arbetskraftinvandring som vill bli en del av samhället, vilket i någon mening också borde vara främlingar; vilket gör att ordet också saknar förankring. Frågan återstår därför vilket ord som kan vara rimligt? Läser man om socialkonservatism stämmer bilden betydligt bättre, och är således kanske en mer intellektuell och hederlig beskrivning eftersom denna också omfattar begränsad invandring?
Rätten att bränna sin flagga i protest, eller tala ut i utländsk media
I Sverige är det lagligt att bränna den svenska flaggan i protest, dock är det ett ovanligt fenomen. Det är även helt tillåtet att protestera och argumentera för de saker man upplever som felaktiga i samhället, så väl i tal som skrift. Vi har inte heller några lagar som säger att man inte får beskriva landets tillstånd i utländsk press, tvärtom har det tidigare inte varit något problem när det gjorts i positiv bemärkelse. Dagens skillnad är alltså att Sverigedemokraterna gör det i negativ mening eftersom man kritiserat hur väl migrationspolitiken fungerar.
Rätten till replik
När vi således har en verklighetskonflikt kring hur väl migrationen fungerar, blir Carls Bildts artikel i Washington Post missvisande eftersom den fokuserar på personer från Balkan; vilket till skillnad från dagens flyktingström (där många ex. saknar läs och skrivförståelse) hade en högre utbildningsnivå och drivkraft att bidra till samhället. Således kan man ifrågasätta relevansen i Carl Bildts artikel kopplat till de migrationsproblem vi ser idag, eftersom den blickar på helt andra grupper än de som avses i dagens problematik som andra fört fram. På samma sätt som man kan bemöta Bildts artikel bör man bemöta Sverigedemokraternas artikel; dvs. med sakliga motargument. Vi bör således uppmuntra alla som vill föra resonemang i utländsk press, men dessa får också finna sig i saklig opponering av meningsmotståndare. Regeringen, Carl Bildt och Sverigedemokraterna har således helt rätt i att debattera sin syn på Sverige i så väl nationell till internationell media. Det är även helt okej att ge olika politiker stöd för sina uttalanden om Sverige, oavsett om dessa är positiva eller negativa eftersom argumentationen är det centrala; att i det läget tala om förräderi gör frågan gällande hur man egentligen ser på yttrandefrihet?
Förräderi anses av många vara ett begrepp kopplat mot tid, eftersom en statskupp kan förändra vem som anses vara förrädare; när utgångspunkten till regimer förändras. Edward Snowden och Chelsea Manning är bra exempel på personer som antingen kan klassas som patrioter eller landsförrädare beroende på vem som uttalar sig, ur svenskt perspektiv är den generella bilden att dessa gjort viktiga insatser för världen och USA. Således skulle meningsmotståndare till Carl Bildt kunna föra samma resonemang som Sven Melander, eftersom Bildt enligt deras utgångspunkt också ger en felaktig bild till deras verklighetsuppfattning. Det är således en mycket farlig väg att i jakten på klick och gilla-markeringar börja likställa meningsmotståndare med det förmodligen värsta brott man kan göra sig skyldig till; landsförräderi eftersom andra då kan göra likadant med liknande resonemang. Tvärt om är det ett ord vi ska vakta vår tunga att använda, eftersom anklagelsen i många länder förknippas med döden eller livstids fängelse; därför vore det synnerligen allvarligt om det gick inflation i begreppet. Ingen politiker förtjänar att likställas med personer som Stig Bergling eller Stig Wennerström för att de uttrycker sin åsikt, tvärt om bör Sven Melander ta replik i internationell media och replikera sakfrågan; så fungerar det i en välmående demokrati.