Under de senaste åren har vi sett en utveckling där medier söker upp människor i deras hem, detta har lett till att pendeln svängt tillbaka och journalister numera blivit kontaktade i sina hem av meningsmotståndare. Oavsett om man heter Laila Freiwalds, Thomas Mattsson (Chefredaktör för Expressen), Marcus Oscarsson (TV4), Fabian Fjälling (Granskning Sverige) eller Jim Olsson (Docent som blivit avpixlad i Expressen) bör deras hem och familjer respekteras. När man dessutom går på grannar, arbetsgivare är man inte bättre än vare sig östtyska Stasi eller nazistiska Gestapo; den typen av verksamhet hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Vi är bättre än så!
Var konsekvent när det kommer till etik
Alla personer som ger uttryck för fruktansvärda åsikter bör självklart ställas tills svars, dock bör man vara oerhört noggrann med att det görs på ett “schyst” sätt. Vidare är det oerhört viktigt att man gör skillnad på de som argumenterar för minskad invandring och de som sprider hat, hot, eller rent falska uppgifter. Hot och förtal bör f.ö. anmälas och hanteras i domstol. Vi måste ha så pass högt i tak att vi inte tolererar att privatpersoner hängs ut som inte är straffade i domstol, utan endast tycker annorlunda. En uthängning kan få katastrofala följder för någons familj, arbete och inte minst säkerhet; det kan omöjligt vara poängen i en demokrati. Är det verkligen rimligt att man pixlar misstänkta mördare och våldsverkare, men startar drev och hänger ut privatpersoner eller debattörer; rimligen borde man vara oerhört konsekvent och antingen avpixla samtliga eller inga dömda. Uppenbart förstår man inte att man annars ger sina meningsmotståndare sympatier, och stöd för sina argument att det finns politisk grund i den förföljelse de kan utsättas för om de nu ger uttryck för andra linjer.
Att stöta ut en meningsmotståndare skadar samhället
De som uppmuntrar andra att ta avstånd från meningsmotståndare på det privata planet agerar inte i linje med demokrati, de ägnar sig åt en mildare form av förföljelse. Det spelar ingen roll om personen är Socialdemokrat, Sverigedemokrat, Moderat eller Kommunist; vi har och skall ha yttrandefrihet i det här landet. Snarare bör man prata med meningsmotståndare, och påverka individen i positiv riktning; istället för att isolera dessa till totalitära rörelser. Kanske är problemet att de som uttrycker hat mot invandrare aldrig träffat någon skärpt och vettig invandrare, eftersom vederbörande vuxit upp under en sten, aldrig rest utomlands eller umgåtts med välutbildade personer? Kanske är många kommunisters problem att de vuxit upp under fattiga former, och aldrig träffat en förmögen eller välbärgad person som sträckt ut handen?
Desto mer “extrem” motståndaren är, desto mer “korrekt” bör man vara
Den senaste tiden tycks större publicister vägra svara på frågor via telefon, utan istället hänvisar man till mail; samtidigt som man själva uppenbart tycker det är legitimt att uppsöka människor i deras hem. Om det finns det en ovilja att diskutera pressetik och publiceringar hos våra större medier (inkl. public service) blir det i någon mening paradoxalt när Chefredaktör Mattsson på Expressen beklagar sig över att han och redaktionen fått hembesök. Livets gyllene regel; behandla andra som du själv vill bli behandlad. Bemöt dina motståndare med sakliga argument och respekt, istället för att tvåla till dem med epitet (rasist, högerextremist etc.) lögner eller ett osakliga känsloargument. I och med att chefred. Mattsson själv uppenbart hänvisar till mail istället för telefon och bostads besök, borde hans redaktion skickat frågor till Herr Fjälling via e-post eller via telefon (då det tycks vara F. Fjälling och G.S. metod)? Även en chefredaktör bör leva efter sin egen prosa. Kan man inte diskutera och argumentera för sin publicering, så även med en meningsmotståndare eller t.o.m. den man hänger ut; bör man INTE publicera. Har man gjort en hygglig publicering som är saklig, hygglig och som följer både praxis samt rådande pressetik borde det inte vara svårt att argumentera med en meningsmotståndare eftersom denne omöjligt kan ha poänger i sin kritik.
Uppenbart behöver medierna inse att de själva indirekt skapat grogrund för den s.k. “alternativa pressen”, genom att inte publicera sakligt; dvs. inte redovisa hela sanningen eller vinkla nyheter på olika sätt. Detta har öppnat en upp för sajter som är villiga att skriva vad andra utelämnar, eller ta diskussionen kring samhällets svåra frågor; tyvärr även för anonyma människor med ett inflammatoriskt språk. Vill man ta tillbaka marken bör man således bemöta uppgifter dessa publicerar genom att ta replik eller debatt (i publicistklubben motsv.); problemet är att ohederliga eller osakliga publiceringar är svårförsvarade på det intellektuella planet. Enda chansen att vinna tillbaka någon som blivit “radikaliserad” eller meningsmotståndare är genom väl underbyggd argumentation eller kloka genomtänkta förslag; att istället isolera eller hänga ut vederbörande kommer bara förvärra den uppkomna situationen dvs. helt motarbeta det man försöker åstadkomma.