I veckan hölls en partiledardebatt i parlamentet där alla riksdagens partier drabbade samman, som vanligt fokus på flosklerna och inte förslagen. Däremot är det tydligt att debatten om migration kopplat mot arbetsmarknaden sedan länge utspelar sig på en arena som stämmer mycket dåligt med folkets verklighet. Oavsett om man är vänster, höger eller sverigedemokrat finns det personer som håller på sitt lag vad de än säger, detta är ett problem när politiken inte erbjuder riktiga lösningar på samhällsproblemen. Därför blir det märkligt när vi får en debatt där någon vill ha “riktiga jobb” och en annan “beredskapsjobb” och en tredje “enkla jobb” där samtliga modeller har uppenbara systemfel och inte kommer lösa det egentliga problemet; vi har fått en diskussion om vattnets betydelse för sjöfarten. När många politiker dessutom aldrig haft ett jobb utan gått från ungdomsförbund till kommun, för att sedermera avancera till riksdagen, blir det dessutom märkligt när de inte har någon personlig erfarenhet av den mirakelkur de försöker mångla på de stackars väljarna.
“Riktiga jobb och riktiga löner…”
De politiker som talar om denna modell förstår uppenbart inte grundläggande nationalekonomi, dvs. hur en marknad fungerar. Har man en hög efterfrågan och ett lågt utbud kommer folk att buda över varandra för att komma åt varan, dvs. priset kommer stiga. Har man tvärtom en låg efterfrågan men ett högt utbud kommer priset att sjunka. Idag finns det många nyanlända som helt saknar utbildning och inte ens gått ut grundskolan, därför kan vi konstatera att vi har ett högt utbud på okvalificerad arbetskraft. Däremot har vi mycket få företag som efterfrågar dessa personer, den svenska arbetsmarknaden är tuff eftersom den är väldigt tjänsteinriktad. Ofta kan man se politiker som föredrar denna modell skifta fokus, man talar om läkare som får jobb, eller andra högutbildade (vilket inte är ett problem eftersom de har goda chanser); vilket alltså bortser från problemet (jag menar självklart “utmaningen”). Faktum kvarstår dock, vart är företagen som ska betala dessa “riktiga löner” (högre lön än marknadens jämvikt), dvs. en lön långt över det företagen är villiga att betala för den nytta de får av sin vara (dvs. den som utför arbetet).
“Beredskapsjobb…”
Den andra modellen handlar om att staten ska öppna upp och anställa människor i offentlig sektor som egentligen inte efterfrågas, vilket också är en kostnad för staten. Det är därför inte troligt att denna modell långsiktigt kommer att lösa problemen med att människor saknar utbildning, möjligtvis kan det ge ett falskt skimmer kortsiktigt att människor får anställning (en regering som gör ett “förträffligt” jobb); men när skattebetalarna står för kalaset både i och utanför arbetet är det svårt att se de långsiktiga samhällsvinsterna i denna modell. Snarare är modellen i hög grad en socialistisk idé där alla som inte efterfrågas ska anställas i den offentliga sektorn, vilket får till följd att man måste höja skatterna. De s.k. “traineetjänsterna” byggde f.ö. på en liknande modell.
Enkla arbeten… Nystartsjobb… med statlig subvention eller överenskommelse mellan parterna
Den tredje modellen innebär att antingen staten subventionerar jobben med skattepengar eller att parterna (arbetsgivarna och facket) kommer överens om att sänka lönen. Det senare har dock inte blivit verklighet i Sverige, även om borgerliga partier uttryckt en sådan förtjusning. Rimligen kan man fråga sig om någon vettig människa vill ha ett USA där man måste ha två arbeten för att kunna gå runt? Modellen med statlig subvention blir också motsägelsefull när man samtidigt slår sig för bröstet om att utländsk arbetskraft ska rädda landet ekonomiskt (som ett politiskt korrekt argument för massinvandring). Tillskillnad från arbetskraftsinvandring (dvs. någon som kommer hit till ett jobb som redan står och väntar) är alltså dessa arbeten något som staten skapat, utan subventioner efterfrågar inte marknaden dessa individer. Snarare bevisar subventionerna (av omeriterade nyanlända i enkla jobb) att priset är helt avgörande, när företagen efter några månader ska betala marknadslöner varslas individerna och en ny får pröva lyckan; få företag är villiga att betala högre pris för outbildad arbetskraft.
Det faktum att politikerna inte förstår hur en marknadsekonomi fungerar är uppenbart när dessa kritiserar företag som inte vill betala mer än rådande marknadspris. De svenska migrationslösningarna handlar således om att politikerna saknar konkreta svar på den situation de skapar när de inte bedriver restriktiv flyktingpolitik, istället har debatten skiftat till politiskt korrekta lösningar men som inte möter verklighetens problem. Visst man kan vara för en öppen invandring, men då ska man samtidigt vara villig att uppoffra sin egen välfärd; när man istället pratar om kommande samhällsvinster bevisar man för sin omvärld att man är fullständigt olämplig i ledande position.
Ett vanligt argument är dessutom att det gått “så” bra tidigare, uppenbart förutsätter man att det inte är skillnad mellan det tidigare Jugoslavien där flyktingar gått i skolan och haft jobb, och de individer som nu kommit från stater som knappt har en civilisation att tala om än mindre ett välfungerande utbildningsväsende. Sen finns det personer som tycker det är hemskt när man kallar människor problem, men faktum är att oavsett hur “positiv människosyn” vi än har kommer marknadskrafterna att slå ut en stor del av dessa människor oavsett om vi vill eller inte; dessa efterfrågas inte av arbetsmarknaden hur “positiva” vi än är. Samtliga modeller har gemensamt att staten kommer få betala många miljarder för att individer som inte kan hävda sig på arbetsmarknaden ska få sysselsättning. En annan lösning är att parterna sänker alla arbetares löner, vilket inte är att föredra då folket kommer att få betala detta pris (i form av sänkta löner för alla), politikerna kan dock göra som de brukar; avgå och ta anställning på en amerikansk investmentbank eller plocka ut sin pension.