Numera gör man gällande att asylsökande ska återbefolka landsbygden, vilket är en strategi som riskerar att ge dessa redan ekonomiskt utsatta orter stora problem. Debatten har blivit väldigt infekterad, med en hel del personer som uppenbart inte vet vad de talar om som stämförare. Det hela låter mer och mer som ett valmöte, “Yes we can”, de som kan räkna och kommer med invändningar avfärdas snabbt som pessimister. “Målar du inte fan på väggen nu?” “Är inte det där en väldigt negativ syn?” Ofta väljer politiker att börja prata om läkare och andra akademiker vilket inte är ett problem eftersom dessa får jobb, man vägrar dock prata om den stora massa som saknar utbildning; således blir diskussionen väldigt semantisk och saknar förankring i vad vi andra uppfattar som verkligheten.

Att vara bedräglig i sin statistik

Uppenbart är man bedräglig till hur man räknar antalet akademiker, tittar man på SCB:s siffror är ca 10 % – 20 % akademiker (dvs. studerat 3 år eller längre på högre läroverk) från de utomeuropeiska länder som kommer med flyktingströmmen. Svenska politiker hävdar ofta att siffran är ca 30% eftersom man ohederligt buntar ihop alla som studerat något efter gymnasiet, vilket således innebär att ett års koranskola eller teaterutbildning gör folk till akademiker; det hela faller på sin motsägelsefullhet.

Urbaniseringens orsaker

Anledningen till att många människor flyttat från landsbygden är att det är svårt att få jobb, eftersom dessa finns i våra städer. När den svenska arbetsmarknaden blir mer och mer tjänstebaserad är det något som även påverkat vår landsbygd, väldigt få anställer personer utan någon form av kompetens. Tidigare enkla jobb förutsätter både mattematik- och språkkunskaper. När det inte finns jobb för svenska ungdomar på dessa platser och dessa tvingas flytta, måste man fråga sig vad som händer när man placerar tusentals asylanter runt om på olika orter? Hur integrerar man personer utan meriter som inte efterfrågas? Hur har Regeringen Löfven tänkt?

Receptet för segregation

Vad händer när man placerar människor som inte kan försörja sig ute i kommuner med svaga ekonomiska möjligheter? Uppenbart tickar klockorna att få in dessa personer i arbete, lyckas vi inte inom det närmaste året är risken mycket stor att dessa hamnar i utanförskap. Hur hanterar glesbygden det? Idag har 40% inte arbete efter 10 år, slår man dessa siffror på flera hundra tusen i systemen borde vi alla vara oerhört bekymrade, det handlar inte längre om optimism kontra pessimism utan om realism. När polisen dessutom abdikerat från dessa orter, måste medborgarna fråga sig vem som ska upprätthålla ordning? Dessutom har landsbygdsorter svag köpkraft, visst några restauranger till tycker många säkert är positivt; men invånarna ska ha råd att gå ut och äta också. Uppenbart missar man att en marknadsekonomi automatiskt startar verksamheter på orter där folk har pengar att spendera, genom sitt utbud uppmuntrar man efterfrågan.

Lösningen handlar om att koppla migrationsprocessen och anhöriginvandringen mot arbetsmarknaden, har man inte fått jobb och saknar medborgarskap måste vi börja stryka bidrag efter x antal år; samt öppna upp möjligheten till ett återvandrarbidrag. Syftet är att underlätta återetablering för de som inte kan försörja sig själva, detta kan inte långsiktigt falla på svenska skattebetalare; därför kommer vi tvingas trappa av välfärd och bidrag för dessa grupper. Sannolikt handlar det inte om vad vi vill utan vad vi kommer att tvingas till. Beträffande anhöriginvandring kommer vi behöva kräva ett jobb att gå till från dag ett. Vi måste även vara tydliga med att temporärt uppehållstillstånd är temporärt, och att de som inte kvalat in i yrkeslivet på ett permanent sätt måste återvända när freden kommer. Vi som land erbjuder skydd, inte livstids försörjning. Dessutom är det orimligt att en av få fördelar med medborgarskap jämfört med andra former av vistelser i landet innebär att man får rösta i riksdagsvalet, uppenbart borde man kvala sig in i välfärden. Öppnar man en dagstidning är det tydligt att systemet havererat, därför måste alla ansträngningar göras för att återgå till full funktion. När vi ger unga asylanter pensionspengar för sina föräldrar som de kan påstå vara döda (som aldrig arbetat i landet), är det väldigt signifikant hur naivt och godtroget vårt land är.

 

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook