Svar på ”Snart når vi punkten då ingen återvändo finns” av Patrik Lundberg i Aftonbladet

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/patriklundberg/article21105847.ab

Först och främst så vill jag säga att jag avskyr rasism och de som inte ställer upp på mänskliga rättigheter, här tror jag att jag och Patrik har samma uppfattning. Men hans krönika saknar både substans och är helt uppbyggd utav floskler. Ska man väl skriva något om integration bör man vara ytterst noggrann och fundera igenom det man skriver. Sverigedemokraterna på 90-talet och Sverigedemokraterna 20 år senare är två helt olika partier, och någonstans blir det pinsamt när man försöker likställa dessa två i nästan alla sammanhang partiet synns i media. Nu är jag inte Sverigedemokrat men jag är av uppfattningen att svenska folket knappast köper dessa jämförelser. Än mer pinsamt blir det när SVT ska beskriva partiernas ursprung varje gång det ska vara en intervju, man kan ju fråga sig varför man inte gjort detta innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen? Tyvärr tror ja g dessa beskrivningar får motsatt effekt, Public Service och Patrik Lundgren bekräftar de fördomar om särbehandling som Sverigedemokraterna målar ut när man ständigt skall komma dragandes med “skinnskalle kortet”.

Enligt artikeln så tog Sverige emot 60 000 människor från Bosnien, där flera av dessa personer är några jag räknar som nära vänner idag . Kan även tillägga att alla de jag känner talar perfekt svenska och har jobb. Många hade dessutom utbildning och jag vågar påstå att alla kunde läsa och skriva. Dagens invandring ser väldigt annorlunda ut, många av de som kommer kan varken läsa eller skriva. När man dessutom pratat med folk som jobbat på diverse förläggningar berättar många om klienter som aldrig använt en toalett eller en spis. Nu gäller kanske inte denna beskrivning innefattar människor från Levanten (området kring Syrien) utan från andra länder, främst Afrika. Min poäng är att dessa grupper är oerhört svåra att integrera på den svenska arbetsmarknaden om man nu ser till utbud och efterfrågan (vilket man någonstans måste göra). De går dock att ”integrera” på socialistiskt vis genom att staten anställer dem i olika tjänster som inte behövs. Detta är dock inte riktiga jobb (även om Socialdemokraterna ser sina s.k. “traineetjänster” som jobb)  som genererar en intäkt utan de är endast en kostnad för samhället. Nu tänker säkert många att det är grovt att se människor som en kostnad, men detta är i grund och botten en välfärdsfråga och då måste man (våga) fråga sig vad det kostar (underförstått ”har vi råd med detta?”). Man kan fråga sig hur många 1000-lappar per månad Patrik Lundberg är beredd att avstå i lön för att öka Sveriges integration?

Siffrorna som Migrationsverket talar om är 100 000 nyanlända per år, det är alltså nästan dubbelt så många varje år jmf. med vad Sverige tog emot under hela kriget i Bosnien (om siffran stämmer i artikeln). Någonstans måste man kunna ifrågasätta denna siffra utan att vare sig vara Sverigedemokrat, Rasist, Främlingsfientlig eller Fascist. Det är uppenbart för alla att vi har stora problem i de områden där många nyanlända har flyttat, detta tror inte jag beror på att “invandrare är kriminella” som t.ex. vissa extrema rörelser pratar om. De allra flesta är säkerligen oerhört tacksamma och sköter sig, det handlar helt enkelt om att man inte klarat de “volymer” (ett ord man måste kunna skriva ut i klartext utan att få kritik) man fått. Svårare än så är det inte. Detta beror dels på att det inte finns en efterfrågan på den arbetskraft man har till sitt förfogande, kombinerat med en passivitet från de svenska myndigheterna som inte fungerar (t.ex. Arbetsförmedlingen). Detta har lätt till ett enormt! utanförskap, svårare än så är det inte.

Det är dessutom uppenbart att Patrik Lundberg med största säkerhet aldrig läst någon nationalekonomi. Om han menar på att vi svenskar “är rikare än någonsin” så menar jag att han har fel. Om rikedom mäts i konsumtion på lånade pengar så hade han absolut haft en poäng, kanske har skribenten grekiska släktingar? (där tycks man uppenbarligen ha räknat på det viset de senaste 15 åren).  Julhandeln må slå nya rekord, men det beror knappast på att vi haft en löneökning. Det handlar snarare om att många familjer maximerar skulder hos företag, köper på avbetalning eller kontaktar Bluestep motsv. eller tar SMS-lån för att handla julklappar. Svenska folkets hushåll har en oerhört hög skuldsättning, en av de högsta i världen. Prova googla “Household debt Sweden” så finns det en uppsjö av varnande artiklar. När han sedan blandar in att vi haft en BNP / Capita stigning sedan 1994 så måste man även komma ihåg att Sverige har haft inflation. Den siffran säger egentligen ingenting, skulle man t.ex. haft många svarta jobb som blivit vita skulle man t.ex. kunna få en motsvarande ökning i en ekonomi. Det finns flera svagheter med BNP-måttet och således blir det märkligt när man använder det som något defintivt begrepp för hur väl ett land mår ekonomiskt. Det är uppenbart att författaren greppat efter halmstrån för att hitta argument för sin ogenomtänka krönika.