Var fanns alla kulturarbetare som nu hyllar teaterchefen Benny Fredriksson efter dennes död, när han avpolleterades och sänktes under #metoo-rörelsen? Själv har jag aldrig träffat Benny Fredriksson men jag vet något om kultur, och perfektion eftersom jag varit sångare hela mitt liv på hyfsat avancerad nivå. Vissa människor som är konstnärliga ledare är oerhört bestämda i sin uppfattning, eftersom deras kulturella vision är det konstnärskap dessa bedriver. Därför är det inte ovanligt att duktiga kulturella människor driver sin omgivning hårt, och de som inte håller måttet slås ut; vilket genererar missnöje. När man i den aspekten får pöbelvälde där bittra människor uppgraderas till sanningssägare, och man som man råkar illa ut eftersom man tillrättavisat kvinnor i egenskap av deras chef; tåls det att fråga vad som egentligen hände? När duktiga skådespelare idag går ut och hyllar honom, kan det vara så att denna teaterdirektör offrades pga. att han var både man och bestämd samt att anonyma medelmåttiga skådespelare fick chansen att hämnas; vilket resulterade i hans liv som insats?
Kulturarbetares syn på perfektionism
På samma sätt som en konstnär inte vill måla med en pensel som inte är 100% vill man som musiker inte spela in saker med någon som sjunger “lite falskt” eftersom båda kommer märkas i slutprodukten. Det är inte en fråga om man är snäll eller inte, ingen vettig musiker eller konstnär vill utsätta sig för något sådant; någon som argumenterar utifrån snällhetsbegreppet är i nio fall av tio inte tillräckligt duktig i sin profession. Desto duktigare någon är i sin kulturella gärning, desto mer selektiv kommer dessa vara eftersom ingen vill jobba under sin nivå. Man blir inte bättre än den svagaste länken, en sanning som står sig så väl i ett fotbollslag med en dålig målvakt som en sångare med en ostämd ukulele. Inom musiken och teatern kan det därför verka hårt eftersom någons kulturella gärning kan rimma dåligt med moderna lagar som LAS eller kamratskap med kollegorna. Ska man ge någon en roll eller en sångstämma trots att denne inte kan leverera lika bra som tjugo år tidigare? Kanske är det så att någon som inte inser sitt eget bästföre-datum därför dömer ut den konstnärlige ledaren för att denne “favoriserar” andra eller är “stenhård” mot vissa? Kan det i dessa fall vara så att den konstnärlige ledaren endast gör sitt arbete helt fläckfritt och för teaterns bästa? Är alternativet att ta en sämre ledare utan perfektionism som släpper igenom vilket skit som helst? Uppenbart fungerar det så inom media och politiken där personer utan både bildning och kunskaper görs till skribenter eller ministrar, men är det så man lockar fler besökare inom teatervärlden?
Att utradera någons passion
Teatervärlden i Sverige är inte speciellt stor, alla känner alla eller vet åtminstone vilka huvudaktörerna är. Därför är det inte helt otroligt att Benny Fredrikssons karriär inom teatern var helt körd. Utan att besitta insider-information om kulturen och synen under hans ledarskap är det inte helt otroligt att han upplevde sig stämplad som brottsling av sina belackare, och i övriga kultursverige. Troligtvis hade han aldrig mer kunnat arbeta på en teater, och kanske vände många vänner honom ryggen när han blev som mest attackerad; det krävs courage att ställa sig bakom någon som är kritiserad. När han numera är död, så vet uppenbart berömmet och smickret inga gränser; men vart fanns dessa röster när han offrades på altaret inför hela landet? Livet som utstött soffpotatis och dömd av en grupp personer som kanske inte begrep hans konstnärskap var kanske det som fick honom att till slut ta sitt liv? Vi behöver inte spekulera närmare, utan frågan är vad vi får för ett samhälle där vi ensidigt gör vissa grupper till sanningssägare; och där folket agerar domstol? I teaterdirektör Fredrikssons fall kostade det honom livet, rent juridiskt var han ostraffad; vad säger det om vår syn på rättvisa?
Lex Kronér, Timell, Oldsberg, Ohly, övriga komiker, radiopratare, och skribenter m.fl.
Vilka är vi att döma Oldsberg som tycks ha mycket gemensamt med diskussionen om en bestämd konstnärlig ledare, mannen har lett några av Sveriges bästa program genom tiderna. Kan det vara så att han är perfektionist i vad han tar sig an, och att medarbetare ogillar den kulturen eftersom de inte håller hans nivå? Bortser man från Timells sexuella inviter, och istället tittar på den hårda ton som verkar ha funnits under inspelningarna handlar dessa delar också om någon som inte tolererat misstag i det annars så perfekta inredningsprogrammet? Men det handlar också om personer som haft relationer de i efterhand skulle ha avslutat eller aldrig försökt inleda? Vi vet alla en rad namn som hängts ut, vissa som tidigare stått på den “goda” sidan och hånat personer som står utanför etablissemanget; men vad är vi för människor om vi beter oss lika illa som vad dessa gjort? Rätt och riktigt är att låta domstolar fälla de som gjort sig skyldiga till brott, och övriga bör vi betrakta som fullständigt oskyldiga. Vi är bättre människor än att lägga oss på deras nivå, människor som ber om ursäkt över misstag man gjort och som verkligen ångrar sig bör man ta på allvar – även om dessa är meningsmotståndare. Redan Jesus Kristus på sin tid förstod (oavsett om vi betraktar honom som guds son eller inte) just denna del av mänsklighetens allra mörkaste sidor, den som är fri från skuld kastar första stenen.
Oberoende Förnuft valde som ett av få medier att hålla sig utanför Metoo/Tystnadtagning eftersom rättsordningen var fel; det är domstolar och inte pöbeln uppeldad av media som ska ansvara för rättskipning. Finns det bevis bortom rimligt tvivel bör man döma, råder det tvivel ska man fria; den regeln måste gälla även om vi har Metoo. Därför måste de som vill använda denna #hashtag förhålla sig till lagboken och inte tvärtom, likaså gäller media. Därför är det rätt att utdöma saftiga skadestånd för förtal hos de som valt att hänga ut dessa personer, medier måste kunna hålla sig från att publicera namn eftersom dessa inte har någon given roll som domstol. Det är knappast en rimlig ordning att man tvingas flytta från Sverige för att någon kommit med en anklagelse, media har publicerat uppgifterna; och att man sedermera frikänns och många människor tycker det är fel (dvs. ställer sig över rättvisan).
Därför är det viktigt att man prövar förtal, eftersom något är mycket fel i ett samhälle där medierna agerar domstol; i dessa fall är det tydligt att det sätter rättvisan ur spel. Läser man artiklarna nedan talas det om sexterror, varav substansen tycks handla om en man som fått repetera utan kläder; hur rimmar den historien med någon som är gift? Hur naken var mannen? När teaterdirektören tagit sitt liv är inte denna typ av publiceringar orimliga att både granska och ifrågasätta, särskilt när så många nu hyllar honom för den store teaterman han tycks ha varit. Att bli jämförd med Hitler (en man som mördade miljoner), ifrågasatt om man ska få behålla sin lön (dvs. ekonomiskt attackerad) och påstådd ha ägnat sig åt sexterror; och samtidigt inte vara anklagad i domstol… och Expressen påstår att man följer de pressetiska reglerna? Om det är i linje med de pressetiska reglerna man annars högaktar att kalla någon för liten Hitler, då är det nog dags för reformation.
https://www.expressen.se/noje/har-varit-som-en-liten-hitler/
https://www.expressen.se/kultur/ide/varfor-ska-benny-fredriksson-fa-full-lon/
https://stoppapressarna.se/svenskt/varldsstjarnan-chockad-av-makens-sexterror
https://www.expressen.se/nyheter/stockholm/flera-anmalningar-om-trakasserier-pa-kulturhus/
Från den här redaktionen vill vi säga vila i frid Benny!
Pilot Emeritus