Hur klokt är det att någon under eller runt 30 års ålder blir partiledare eller t om minister i en regering? På senaste tiden har vi kunnat se många yngre personer slå sig fram på viktiga poster inom partier och inom den högsta politiska ledningen i landet. I många fall verkar det som att det antingen handlar om att lyfta fram unga förmågor eller t om belöna unga “lojala” förmågor snarare än att faktiskt rekrytera någon med kompetens på området. För det första blir det ineffektivt då den nyrekryterade måste sätta sig in i vad uppdraget handlar om. För det andra kan man fråga sig hur pass förankrad man är bland sina väljare och för det tredje kan man fråga sig hur mycket man faktiskt kommer uträtta i positiv riktning? Tidigare handlade det om att samla livserfarenheter och sedan bli ledare, idag ska man först bli ledare och sedan samla livserfarenheter. Uppenbarligen saknas ödmjukheten inför sin egen ställning inom det politiska systemet. I dagens artikel ska vi titta närmare på olika unga utnämningar och hur genomtänkt detta egentligen varit och är?
Gabriel Wikström – Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister
På områden som t.ex. sjukvård har läkare och sjuksystrar många år på universitet. Hur mycket legitimitet och förtroende från de anställda har t.ex. sjukvårdsminister Wikström i sitt ämbete, utsedd redan som 29-åring, när han endast studerat statsvetenskap, nationalekonomi, franska och spanska på högre nivå? Visserligen har han också varit ordförande för Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU, vilket mest troligt varit det mest meriterande i sammanhanget (hur många andra med ovanstående utbildning hade annars varit kandidater till positionen?). Hade det inte varit bättre att hitta någon som kan dessa frågor, och utifrån tidigare erfarenheter inom sjukvården vill förbättra saker. Vad är fördelen med att rekrytera någon som med lite tur endast har en HLR-kurs i bagaget?
Aida Hadžialić – Gymnasie och kunskapslyfts minister
Här kan vi se samma mönster, utbildad jurist och gick med i SSU som sextonåring. Minister i regeringen redan vid 27 års ålder. Har aldrig suttit i riksdagen, och missade sin riksdagsplats i valet 2014 med några tiondels procent. Blev även kommunalråd vid 23 års ålder för Halmstads Kommun. Visserligen kan det finnas en poäng i att ha någon som inte distanserat sig för långt från skolåren på denna post, men varför inte någon som haft en anställning inom skolan?
Annie Lööf – Partiledare för Centerpartiet, tidigare Näringsminister
Var endast ca 28 år gammal när hon blev ansvarig för alla näringslivsfrågor i Sverige. Även om Annie Lööf är en duktig retoriker, så måste man ställa sig frågan hur lämpligt det är att inträda sig en så pass viktig roll när man sannolikt har begränsade erfarenheter av företagande? Hur ska man som 28-åring kunna avgöra viktiga satsningar när man kanske på sin höjd gjort några studiebesök på stora företag? Är det rimligt att lämna över ansvaret på de statliga företagen till någon med så lite erfarenhet? Då politiker ofta är maktfullkomliga individer var det säkerligen helt otänkbart att låta någon med tung erfarenhet av näringsliv ta denna position. Kanske skulle man ägnat sig åt att ikläda sig rollen som endast partiledare eller kanske haft någon mindre ministerpost; det hade säkerligen setts med både ödmjukhet och respekt från väljarkåren.
Gustaf Fridolin – Språkrör och skolminister
Blev språkrör för Miljöpartiet redan som 28-åring, dessutom utbildad lärare. I valet 2014 gick han till val på att han skulle vända skolans utveckling på endast 100 dagar, ett ganska sensationellt uttalande. När skolan idag har så många olika problem är det förmodligen svenskt rekord i naivitet om han verkligen trodde han skulle kunna lyckas. Dessutom kan man fråga sig om någon med mer politisk erfarenhet och pondus hade tyckt att män som inte vill ta kvinnor i hand är lämpliga kandidater till partistyrelsen? Man kan även fråga sig om en mer erfaren politiker ställt sig och viftat med en kolbit och varit så pass högljudd i en så svår fråga? (Ja, den är svårare än att vara för eller emot naturen och sitt samvete). Hur kan man inte förstå att Tyskland skulle ha synpunkter på om främmande makt / företag lägger ner delar av deras största energikälla (kolet står för ca 60 %)? Dessutom kan man fråga sig hur klokt det är att svenska företag ska ägna sig åt gigantisk kapitalförstöring? Det största felet skedde sannolikt i början av 2000-talet av Vattenfall under Regeringens Persson tid vid rodret som köpte gruvorna? Tyvärr går inte alltid miljö och kapital hand i hand utan man tvingas välja, uppenbarligen prioriterade regeringen Persson och Löfven (inkl. Fridolin) kapitalet.
Ebba Busch Thor – Partiledare för Kristdemokraterna
Har under många år varit ett lysande stjärnskott inom partiet, inte minst i Uppsala där hon varit kommunalråd sedan ca 23 års ålder. Känd för att tillhöra partiets högerflygel och sin bakgrund inom Livets ord. Har dock som partiledare inte drivit religiöst etiska frågor utan har snarare distanserat sig från dem. Sitter inte själv i riksdagen och kan således inte delta i partiledardebatter utan företräds där av partiets gruppledare Andreas Carlsson (även han född 1987 likt Busch Thor). För ett parti som så pass tydligt fokuserat sig på äldre väljare kan man fråga sig hur pass klokt eller riskfullt det är att ha så pass unga höga företrädare? Oavsett hur duktiga dessa två är måste man fråga sig om dessa kan locka till sig samma målgrupp som Alf Svensson och Göran Hägglund? Kanske hade en ålderskombination attraherat fler, en äldre ledare t.ex. Lars Adaktusson och en ung partisekreterare Ebba Busch Thor för att hitta nya väljargrupper och bibehålla de gamla (i dubbel bemärkelse)?
Jimmie Åkesson – Partiledare för Sverigedemokraterna
Var ca 26 år gammal när han blev partiledare för Sverigedemokraterna, ett parti som då låg utanför riksdagen. Idag är han den partiledare som suttit längst, då han suttit på sin post under 11 år. Är kanske den partiledare idag som har lägst antal avgångskrav mot sig, speciellt när han mångdubblat partiets siffror under sin tid som partiledare. Till skillnad från övriga verkar hans styrka ligga i att han varit väldigt slagtålig under lång tid, det finns väl inte någon som gått stärkt genom så många kriser och skandaler; inte minst personliga? Hans närmsta medarbetare Mattias Karlsson och Richard Jomshof tycks också vara populära inom partiet. Snarare har det inom Sverigedemokraternas fall handlat om många äldre figurer med något undantag som “avpixlats” av tidningen Expressen efter uppmärksammade anonyma extrema uttalanden på nätet. Tittar man på våra grannländer är han t.ex. betydligt yngre än sina kollegor på samma positioner i respektive systerparti. Hade han t.ex. varit lika gammal som Stefan Löfven hade det kanske inte varit lika lätt att ta avstånd, utan kanske hade de redan idag varit en samarbetspartner till någon form av regeringsbildning? Sannolikt bör man inte underskatta Åkesson då hans stigande ålder står i proportion till väljarkårens stöd.
Pilot Emeritus