Nuförtiden har det blivit vanligt att personer som inte klarar av att bemöta män i frågor om jämställdhet istället attackerar deras person, mönstret är ett välbeprövat fenomen inom diverse auktoritära regimer; men anses vara legitimt bland feminister. Varför måste feminister ständigt diskutera vilken hudfärg någon har, när man diskuterar sakpolitik? Varför måste könet vara en faktor så fort våld diskuteras, det är väl våldet och inte könet som är det relevanta? Hur mycket demokrati är man om man anser att motståndaren ska sluta skriva, endast för att vederbörande tycker annorlunda (vilket är tydligt med män som ger sig ut i frågan om jämställdhet)? När är egentligen ett land jämställt?
Lex Morgan Freeman
I en intervju med den framlidne Mike Wallace i “60 minutes” utbröt en diskussion där Morgan Freeman menade på att diskussionen om rasism framkallar rasism. I hela intervjun understryker Freeman att han inte känner Wallace som vit utan som Mike Wallace, på samma sätt förväntar han sig ett ömsesidigt bemötande som Morgan Freeman. Sett i sitt sammanhang är det tydligt att verkligheten är enkel, att ständigt diskutera hudfärg (vilket exempelvis feminister gör) är att göda och sprida rasismen, något som ur samhällets perspektiv anses vara legitimt. Snarare borde vi alla vit, gul, blå eller svart vägra klistra epitet och istället vara för- och efternamn med varandra. I ett annat klipp diskuterar samma Freeman att även om man har allt emot sig, handlar det om vad man själv gör med sitt liv. Varför ska vi (oavsett vilka vi är) tolerera att andra begränsar oss pga. vart, när, eller hur vi fötts? Inom värnplikten är det tydligt, alla soldater sitter i samma båt oavsett hudfärg eller bakgrund; kanske har civilsamhället något att låta sig inspireras av? Det är dags att fördöma dessa unkna åsikter och formuleringar.
Freeman: “Stop talking about it. I’m going to stop calling you a white man, and I’m going to ask you to stop calling me a black man. I know you as Mike Wallace. You know me as Morgan Freeman. You want to say, `Well, I know this white guy named Mike Wallace.’ You know what I’m saying?”
https://www.youtube.com/watch?v=v5DIE6dcY5E
Lex Winston Churchill?
Idag är mönstret tydligt, det finns många antidemokrater som inte förstår att de står för antidemokratiska åsikter; eftersom de tror att de står för något gott. Således finns det människor som anser det vara legitimt att exempelvis tysta motståndare, endast för att dessa har en avvikande uppfattning. Att splittra samhället genom att legitimera hat kommer inte göra samhället starkt, lösningen stavas “samförstånd” och “dialog”. Huruvida citatet i verkligheten kan tillskrivas Churchill är uppenbart omdiskuterat, dock finns poänger i innehållet. Vi har alla ett ansvar att kritisera de som i rättfärdighetens namn försöker tysta andra i sin politiska kamp, i en demokrati röstar vi vem som står för de bästa politiska argumenten. Vi respekterar att människor tycker annorlunda. Man är inte en sämre människa för att man har en restriktiv syn på migrationspolitiken, eller inte instämmer i andra religioners uppfattningar; dock behandlar vi människor med ömsesidig respekt – vilket idag är en bristvara. Det är inte rimligt att regeringen har bättre relationer med regimen i Teheran som hänger folk i lyftkranar, eller Saudiarabien som hugger huvudet av sin befolkning; samtidigt som man inte talar med Sverigedemokraterna för att de har en restriktiv migrationspolitik.
Att vara bedräglig kring statistik- och faktahantering
Varför måste en diskussion om våld ständigt blanda in könsfaktorn, även om män är mest förekommande i urvalet våldsverkare; är våldsverkare en mycket liten del i urvalet män. Således blir det ohederligt när man från feministiskt håll påstår att att det är en manlig gen att begå våldsdåd när “95%” (omöjligt att mäta) inte beter sig så. För de som verkligen vill engagera sig mot våld inom familjen är kanske det allra lättaste att förmå sina väninnor att inte dejta “bad boys” utan lobba för trevligare ideal; eller erbjuda sovplats för den som vill bryta en destruktiv relation? Det bästa skyddet är sannolikt den destruktiva relationen som aldrig blir av. Tittar man på statistik kring vilka som sitter i fängelse för våldsbrott, handlar det ofta om personer med drogproblem, låg utbildning, arbetslösa, skulder, kanske kan man dra någon intelligent slutsats utifrån det istället för att på “feministiskt vis” förenkla diskussionen till en könskamp?
Sverige behöver även inse att vi måste acceptera att klyftor och orättvisor alltid kommer finnas i en demokratisk marknadsekonomi, eftersom vi ger företagare fördelar när de tar risker och startar sina företag. Brinnande entreprenörsanda handlar inte om “patriarkala strukturer” utan om människor som har en idé dessa vill förverkliga, således är dessa drivna och tror på sin dröm. Sverige behöver också respektera alla fredliga människor oavsett könstillhörighet, läggning eller för den delen klädval. Vi är inte cis eller trans, straight eller gay, vit eller svart vi är människor med olika uppfattningar, och olika drömmar om vad livet har att erbjuda. Att i feminismens namn ställa grupp mot grupp, göra skillnad på vi och dom, hata oliktänkande är inte mer intellektuellt än Joseph Göbbels retorik; det enda som förändrats är vilka som skuldbeläggs för problemen i samhället. Istället bör samhällets fokus riktas mot de som väljer att utsätta andra för brott, oavsett vilken kön eller annan tillhörighet som kan tillskrivas personen i fråga, “the crime, not the man; does the time”.
För övrigt anser redaktionen att Genusvetenskapliga institutionen på Lunds Universitet bör förstöras
– Fritt efter Cato den äldre.
Pilot Emeritus