Mänskligheten är ett sällan skådat släkte, sedan vi genom evolution skilt vår väg från apan har de flesta av oss fortsatt utvecklas. Begreppet evolution har idag inom managementtermenoligin översatts med “trial and error”, vilket säkerligen varit en viktig aspekt i resan på vägen mot toppen. Det sägs i historieböckerna att den sista neandertalaren dog ut för ca 30 000 år sedan, en uppgift man kan ifrågasätta när man hör hur vissa resonerar eller beter sig i samhället. I veckan avslöjades försäkringsbolaget Brandkontorets VD, Torbjörn Callvik, med att dela ut hyreskontrakt till sina barn, ingen är nog förvånad; uppenbart finns det människor som inte kan hålla fingrarna borta från kakburken när den står vidöppen på bordet. Varför riskerar man hela sin heder och karriär genom att få ett attraktivt hyreskontrakt där man sedermera låter försäkringstagarna betala en renovering på en halv miljon (även om man enligt egen uppgift skjutit till ytterligare 200 000 ur egen portmonnä), när man dessutom redan har en villa?
“Om arternas uppkomst” (1859)
I mitten av 1800-talet skrev Charles Darwin en bok som fick internationell uppmärksamhet eftersom den kritiserade rådande religiösa dogmer. Darwins poäng handlade om det “naturliga urvalet” dvs. att de som kunde anpassa sig bäst (inte sällan starkaste individen) överlevde. I samma bok utmanade även Darwin skapelseberättelsen om b la Adam och Eva när han istället menade på att vi härstammar från apan. Darwin var inte den första vetenskapsman att utmana kyrkans påståenden, Galileo Galilei hade exempelvis några hundra år tidigare ifrågasatt att solen kretsade runt jorden. Idag har kyrkan i hög grad tappat sin makt över folket, istället har vi fått predikande politiker som pratar “värdegrunder”, “utmaningar” samt för fram påståenden som går stick i stäv med den ekonomiska vetenskapen. Nationalekonomen Tino Sanandaji som skrev boken “Massutmaning” har egentligen gjort samma sak som Darwin och Galilei; dvs. inhämtat och sammanställt tillgänglig fakta från vetenskapliga källor och sedan publicerat. Det enda som egentligen har förändrats är nämndemännen i inkvisitionsdomstolen som idag inte består av högt uppsatta präster, utan istället av politiker och mediehus (kallat “etablissemanget”) som istället för att bannlysa kättare stämplat “rasist” i pannan på oliktänkande.
Att lära sig av sina och andras misstag
Trial and error dvs. ren evolution är uppenbart ett begrepp som används flitigt inom näringslivet, men uppenbart tappar orden sitt inflytande desto högre upp man kommer i karriärstegen. Gång på gång hör vi om dignitärer som ertappas med att dela ut lägenheter till familjemedlemmar, eller ta med dessa på förmånsresor eller på annat sätt missbruka sin aktade ställning. Samma fenomen har även återfunnits inom politiken där olika politiker ertappats att sko sig själv på olika sätt, alltifrån uppmärksammade lägenhetsaffärer till inköp av sötsaker. När medier blivit duktiga på att granska är det fullständigt ofattbart att dessa gång på gång ertappas; varför lär man sig inte? Rimligen borde fler i ledande position ställa sig frågan om en potentiell handling tåls att synas i sömmen? Kommer jag att uppfattas som förtroendeingivande om jag låter mina försäkringstagare betala en halv miljon i renoveringskostnader för att jag ska få en takvåning på Östermalm, när jag dessutom redan har en bekväm bostad? Hur kommer jag att uppfattas om jag delar ut ett lägenhetskontrakt där det sedan kan tolkas som att jag får en styrelsepost som tack? Hur kommer jag att uppfattas om jag tar emot ett attraktivt hyreskontrakt och sedermera röstar ja för att hyresvärlden tar plats i den styrelse jag redan ingår?
Gäller det naturliga urvalet 2017?
Den viktigaste frågan är ofta den som aldrig ställs, hur kan organisationer gång på gång lyfta fram människor som fullständigt saknar omdöme eller erfarenheter? Någonstans längs vägen borde bristande karaktärsdrag rimligen blivit avslöjade hos ex. den avpolletterade direktören Callvik? I många fall tycks man idag plocka chefer som varit en kostnad istället för en intäkt, hur ofta befordras egentligen den bästa säljaren på ett företag? Det är betydligt vanligare att man tar någon från marknadssidan (dvs. en person som spenderar istället för att införskaffa pengar, som dessutom ser sig som oumbärlig för verksamheten), eller en säljare som presterat medelmåttigt. Kanske är det inte så konstigt att den trängde direktören Callvik lyfter fram sina meriter, när diskussionen med R. Aschberg uppstår hur han tillträtt i AMF:s styrelse? Kanske är det inte heller så konstigt när hyresgästen, AMF:s af Ugglas, påtalar dir. Callviks “meriter” när hon ställs inför samma fråga?
Darwins läror äro uppenbart upplösta, det är uppenbart svagare länkar som överlever. Istället för att få folk med sig för att man leder dem på bra idéer, utnämner man svagare personer i sin närhet; risken finns ju att man annars blir utmanad? En duktig chef tänker tvärt om, vederbörande utnämner duktigare människor till sina närmsta medarbetare; på så vid behöver personen granska mindre eftersom risken att det blir fel minimeras. Genom att ha medarbetare i världsklass kan man således fokusera sig på att göra ett bra jobb och föra organisationen framåt; vilket aldrig är starkare än sin svagaste länk. Redan för 1400 år sedan förstod påven Gregorius I att girighet var ett problem i sin organisation, han valde således att inkludera begreppet i sin lista av sju dödssynder. Kanske bör både den avpolletterade dir. Callvik och Fru af Ugglas söka botens sakrament, eftersom dessa förutom “girighet” påtagligt uppvisat “högmod”; dvs. vederbörande har två dödssynder på sina samveten. Vem vet, kanske kan även dessa två potentater genom ett “förlåt” få “frälsning” och på sikt återvinna allmänhetens respekt?
Pilot Emeritus