Många av dagens stora politiska frågor beror på enorma låsningar mellan politiker som totalt upphört att vara pragmatiska, istället är dessa ideologiskt styrda. Således kan man inte heller tänka utanför boxen när det gäller att hitta förklaringar, vänsterprofilen Lisa Pelling såg exempelvis höjda busskortspriser och att alla inte kunde komma in på nattklubbar som orsaker till problematiken i förorten. Pelling är ett typexempel på någon som är helt oförmögen att ta in anledningar som strider med den egna politiska uppfattningen, och så här ser det ut. På samma sätt kan vi nu se förklaringsmodellerna kring Transportgate, vänstern är kritiska till privatisering och högern talar om att felet inte har med outsourcing att göra. Varför tar ingen ledartröjan och ser på frågan ur ett oberoende dvs. sakligt perspektiv? Kan det vara så att ledarskapet fullständigt abdikerat, och att förmågan att vara källkritisk gått förlorad i byråkratin? Inte ens Hesa Fredrik klarar man av att sköta i Stockholm 2017…
Bara en idiot drar alla över en kam
Precis som vänstern alltid ser marknaden som problemet, är marknaden inte alltid lösningen. Här uppstår borgerlighetens stora problem, man är naiv och säljer ut och missar att reglera processerna; man tycks tro att marknaden är någon självreglerande kraft. Är det bra att kommuner säljer ut skolor för spottstyver till sina vänner eller bekanta när det finns många miljoner i värde? Hur hade vi sett på det om personen betalat alla de miljonerna verksamheten egentligen är värd, och kanske pantsatt sitt hus på kuppen; dvs. tagit risk? Är det rimligt att en skola med skitbetyg får göra stora vinster? Måste vi begränsa alla privatägda skolor för att vissa inte gör rätt för sig, om det nu finns spetsutbildningar som faktiskt är välfungerande i privat regi?
Outsourcingens vara eller inte vara
På samma sätt säger det sig självt att vissa saker kan outsourcas om det kan göras bättre i privat regi. Det betyder inte att bara för att man är för outsourcing ska känsliga uppgifter om svenska folkets sjukjournaler, eller militära uppgifter outsourcas till främmande makt. Bör vi tillåta privata entreprenörer om dessa är säkerhetsklassade och kan göra jobbet billigare än det offentliga, kanske bör vi inte avfärda idén utan ställa oss frågan om alla säkerhetskrav kan uppfyllas? När man som socialdemokrat istället kritiserar alla outsourcingar kan man fråga på vilket sätt man är bättre än moderaten som inte satt stopp för outsourcing av känsliga uppgifter utomlands? Som opponent bör man också vara hederlig i sin kritik och inte göra ohederliga paralleller mellan faktorer som tillsammans låter bra men som tillsammans saknar relevans.
Det eviga och bedrägliga tjatet om skattesänkningar
En lika vanlig diskussion uppstår alltid om skattesänkningar, dvs. högern har fått för sig att detta är den största orsaken till att människor inte arbetar. Vänstersidan vill istället att de rika ska betala mer skatt, för att de som inte har arbete ska kunna få högre bidrag; vilket dessutom ger incitament att fortsätta rösta vänster eftersom man sitter låst i bidragsberoende. För några månader sedan gick exempelvis Ulf Kristersson (M) fram med nya skattesänkningar för att få ner arbetslösheten. När arbetsmarknaden idag är delad och invandrare står för hög arbetslöshet samtidigt som den är låg bland svenskar måste vi fråga oss om det är samma problematik som rådde 2006 som vi kan se idag? Innebär Kristerssons skattesänkning att fler utan utbildning och meriter som idag inte efterfrågas av våra företag kommer att anställas? Rimligen kan man anse att en finansministerkandidat borde förstå att problemen ligger i den låga efterfrågan hos företagen och det enorma utbudet av “oönskad” arbetskraft, inte i att man tackar nej och stannar i bidrag pga. för hög skatt jämfört med bidrag.
Dagens politiker behöver inse att det krävs strama regler för hur viktiga processer ska hanteras, marknaden är ingen självreglerande kraft. Kan man öka sin vinstmarginal kommer företagen att göra det, eftersom deras huvuduppgift är att tjäna pengar; det är därför viktigt att vi har ett politiskt ledarskap som håller i tyglarna och leder företagen rätt. När vi istället har politiker som aldrig haft ett arbete, än mindre varit företagare; missar samhället viktiga aspekter eftersom vi är utlämnade till “radikala” teoretiker som aldrig praktiserat. Hur intressanta är våra partiledardebatter där den ena radikalen försöker övertyga den andre radikalen om sin övertygelse, varför finns där ingen som föreslår reglering för att fasa ut verksamheter som inte håller måttet om det är problemet? Samma resonemang kan föras om skattesänkningar, på vissa områden kan det vara positivt och legitimt för att det ger en förbättrad effekt på de problem (numera “utmaningar”) som man lyfter fram. Har vi andra former av strukturella problem (exempelvis för hög invandring av “oönskad” arbetskraft) är kanske lösningen att minska denna grupp för att de som är kvar ska kunna konkurrera på ett bättre sätt om de arbeten som trots allt finns?