När vi delar våra artiklar i olika grupper ser vi då och då personer som går in och kallar tidningen populistisk och antidemokratisk, vilket tåls att reflektera kring; från vad och vilka utgår demokratin idag? Man brukar säga att demokratin utgår från folket, Alexandra Pascalidou har många gånger hävdat att Grekland är demokratins vagga; men finns det någon relevans i dessa uttalanden? Idag ska vi titta närmare på hur begränsad den svenska demokratin är, och varför det är fullständigt bisarrt att utmåla en liten tidning som ex. vår som “antidemokratisk” eller “populistisk”.
Sanningen bestäms av media
Är det någon som tror att allt som stod i tidningarna innan man myntade begreppet “fake news” var sant, eller har vinklade och osanna nyheter kommit först nu? Tyvärr fanns det nog många som trodde att allt måste varit sant om det publicerats i en “seriös” tidning, diskussionen om “fake news” har således sannolikt varit positiv eftersom den ökat källkritiken hos befolkningen. Dessutom kan man fundera på vilka en tidning representerar, vad vill ägarna att tidningen ska skriva och belysa? Det finns nog inte någon tidning (Oberoende Förnuft inkluderad), där man helt saknar en publicistisk idé hur man vill förändra samhället och bara flyter med strömmen. Lena Mellin på Aftonbladet är ex. inte en opartisk och oberoende person, hon representerar både sin tidning dess ägare. Därför ligger det i alla läsares intresse att fundera varför tidningar skriver som de gör, vilket blir än mer viktigt då de helt tagit över rollen att rikta misstroendevotum mot politiker som gör ett dåligt arbete; istället för att parlamentet riktar misstroendevotum.
Lobbyistkåren
Går man in på den tidigare moderate riksdagsmannens Gunnar Axéns Aktiebolags Facebooksida erbjuder bolaget sina tjänster inom “lobbying”, några som uppenbart nappat tycks ha varit det ifrågasatta Allra där vederbörande nu tillträtt som ny styrelseordförande. I en värld där makten påstås utgå från folket kan man fråga sig vart lobbyister kommer in i organisationsschemat, uppenbart är det människor som säljer sina tjänster till högstbjudande för att föra fram någon annans åsikt. Läser man på den aktuella Facebooksidan står det dessutom inte några begränsningar kring olika områden eller sakfrågor för sin lobbyverksamhet, rimligen kan man därför fråga sig om det aktuella aktiebolaget kan torgföra (eller ja saluföra) vilka åsikter som helst så länge prislappen är rätt? Om denne tidigare riksdagsman är beredd att sälja sin röst för högstbjudande efter sin tid i parlamentet, kan man rimligen fråga sig hur dennes syn på demokrati ser ut; samt hur denne agerat under de 16 år vederbörande haft parlamentariskt inflytande?
Partiernas maktstrukturer
Vi har i ett flertal artiklar kritiserat partistrukturer, dvs. att vanligt folk inte kan påverka vilka som blir partiledare. Istället handlar det om en liten klick personer i respektive parti som har inflytande, vilket banat väg för maktspel och falangstrider. I en fullständigt perfekt demokratisk värld borde folket (dvs. partiets medlemmar) få direkt inflytande över dess ledare, istället har vi ett system som påminner mycket om det amerikanska elektorssystemet där “winner takes all” dvs. olika partidistrikt för endast fram en kandidat.
Vår tidning består ex. av en redaktion där endast fem personer har möjlighet att publicera artiklar, där vi alla i någon mening är kritiska mot samhällsklimatet på olika sätt. Vi tror även så pass mycket på våra idéer att vi betalar ungefär en back läsk per artikel ur egen portmonnä. Vi arbetar inte med lobbyister och vi är inte villiga att sälja våra röster till högstbjudande, utan vi filosoferar och försöker bilda opinion för det vi tror på. När meningsmotståndare inte bemöter våra argument, utan istället beskyller oss för att vara populister eller antidemokrater; kan man rimligen fråga sig om vi som oberoende initiativ snarare tangerar demokratilinjen i betydligt högre grad än exempelvis stora medier, lobbyorganisationer och karriärspolitiker. Samma resonemang kan ex. föras om andra medier som börjat som ett medborgarinitiativ, därför blir det oerhört paradoxalt när etablerade krafter utmålar uppstickare som “antidemokrater” utan att ens bemöta dem i sak. För övrigt finns det få tidningar i världshistorien som inte startat som en kritisk motreaktion, därför är det inte fler tidningar som är problemet; det är istället tillgången på epitet och bristen på motargument baserade på kunskap.
Pilot Emeritus