Man talar ofta om att “leva som man lär”, något som tycks helt främmande för denna kategori av yrkesmän. Istället känns det som vi årligen kan läsa om olika fackpampar eller politiker för den delen som gärna dricker, äter och lever och bor exklusivt på andras (medlemmarnas/skattebetalarnas) bekostnad. Det faktum att arbetsgivare lockar anställda med bostäder är inget ovanligt i våra storstäder, det som är upprörande är att det snarare verkar handla om exklusiva lägenheter på fina adresser. Kommunal är i sammanhanget ett låglöneförbund, och därför blir det minst sagt anmärkningsvärt när fackligt engagerade helt plötsligt lever betydligt bättre än de man påstår sig företräda.
Avsaknad av riktiga ledare
En kanske viktigare fråga än vem som fått vilken lägenhet borde istället vara vilken typ av ledarskap som efterfrågas? Idag kan man läsa flera krönikor från fackliga företrädare som lyfter fram vikten av att stanna i facket för att dessa gör “mycket gott också”. Någonstans har man då inte förstått att vältra sig i lyx för andras pengar inte är förtroendegivande, denna typ av personer bör man förklara att man saknar förtroende för. Det är dessutom inte bra för omvärldens uppfattning när man investerar i lyxrestauranger, än mer tillåter att dessa används för “porrfester” även om dom kanske betalar för sig. När man som ordförande inte tycks förstå att detta kan väcka uppseende är man knappast lämplig på sin post.
Det är positivt för samhället att det finns fackförbund, men vart tog omdömet vägen?
Personligen är jag positiv till facket som motkraft (kanske anmärkningsvärt ställningstagande för någon som klassar sig höger?), det är inte rimligt att företagare helt ska kunna köra över sina anställda utan det måste finnas ett ömsesidigt givande och ett tagande. Med det sagt finns det en poäng i att man som medlem ska ha god insyn i vilka förmåner höga företrädare tillskansar sig på organisationen dvs. i ändan på repet medlemmens bekostnad. En fackpamp som åker på lyxresa, vältrar sig i champagne på medlemmarnas bekostnad är samma skrot och korn som VD:n som höjer sin egen bonus trots att bolaget gör förlust. Alla vettiga människor är beredda att avlöna någon som jobbar hårt för andra, så väl inom privatägda som offentliga organisationer. Gemensam faktor för dessa figurer är att de är giriga och därför tar sig friheter. Tyvärr är dessa karaktärsdrag vanliga bland många som kallar sig “ledare” idag, man saknar helt enkelt skrupler. Dessutom skyller man alltid på någon annan istället för att vara självkritisk när det går åt pipan (vilket förövrigt verkar vara den aktuella strategin i Kommunals ledning där kassören som avgått utmålas som syndabock). Det fa(c)ktum att tusentals människor lämnar organisationen över hela landet borde få ledningen att inse att man borde avgå, men det är kanske svårt då man riskerar att bli bostadslös och få återgå till ett relativt opampigt liv utan dyra viner…
Nekandet, en facklig välbeprövad metod för att klara kriser och som uppenbarligen fungerar. Nostalgiska transports ordförande Hans “Hasse Hoffa” Ericson valde förövrigt samma strategi när han åkte till Spanien (som var bojkottat av LO pga. Franco-regimen). När han blev påkommen solbränd utan tröja av kvällspressen som lyckats fota en legendarisk bild blev han “pamp” med hela folket. Inte nog med att han satt solbränd med tobak i truten, han bodde på en anläggning ägd av Svenska Arbetsgivarförbundet (dvs. hans politiska motpol) och flygbiljetten hade han dessutom fått betald av ett charterbolag som ville ha goda relationer med samma fackförbund. Ericson menade på att han varit nere för att diskutera med spanska fackliga representanter, vilka var förbjudna i Spanien under rådande regim. Trots att LO dementerade Ericsons uppgifter lyckades han klara sig kvar i ytterligare fem år, visserligen utesluten ur LO:s styrelse men kvar som ordförande för Transport. För den som vill läsa mer om Hasse Hoffa finns det en utmärkt artikel på Wikipedia.
Pilot Emeritus