Vad skiljer en ledare från en beslutsfattare?

Ordet makt och makthavare har blivit något som idag förknippas väldigt starkt med något som politiker eftersträvar. Detta är ett intressant fenomen då jag aldrig har sett någon annan yrkeskategori efterfråga det ordet så starkt. Detta ska vi idag fundera lite kring.

Frågan är lite vilken typ av ledarskap vi vill ha, vill vi ha ledare som är idealister och som tror på det dom driver? Eller vill vi ha människor som bestämmer för bestämmandets skull? På tal om ledare så kan man fundera vad en ledare är? En ledare är någon som får sina underställda eller röstberättigade att anamma de åsikter man själv har, och på så vis stakar ut vägen hur man ska tycka eller göra i olika frågor. Detta behöver inte betyda att man för den sakens skull håller med ledaren i alla frågor, det är snarare så att man väljer att lita på ledarens goda omdöme. När ni nu läser detta tror jag att många med mig inser att många av våra politiska ledare inte besitter dessa egenskaper, vilket leder oss fram till nästa kategori av människor i ledande ställning; nämligen Beslutsfattare. En beslutsfattare tar inte beslutet själv, utan tillsätter oftast en utredning innan hen bestämmer sig för hur hen ska tycka i olika frågor. Det betyder att i förlängningen söker en beslutsfattare en åsikt att föra fram, och har den inte naturligt. Skulle det sedan hända att åsikten som förs fram blivit fel, kan någon person längre ner i ledet som kläckt idén räkna med att hängas ut som syndabock. Hur kan man då vara så säker på detta kan man då fråga sig?  Jo det är mycket enkelt och logiskt, en beslutsfattare skulle aldrig ta på sig ansvaret om han inte måste eftersom att hen är svag.

Tittar man på dagens utveckling rörande den politiska ledningen så finns det väldigt många exempel på beslutsfattare men få ledare. Man kan oftast avslöja dem på deras vokabulär. En beslutsfattare orerar oftast om ”när ni hade makten”, eller nu när “vi har fått makten”, ”för oss makthavare”, “vi återkommer om det”, “detta ska vi utreda”, “det var inte jag”. Man kan fråga sig om ni någon gång hört någon företrädare för näringslivet prata om att ha ”makt”? Denna kategori pratar mig veterligen istället om ”inflytande i olika bolag” eller något motsvarande. Tittar man på t.ex. Göran Persson så var han en skicklig ledare, alla som röstade på honom litade fullständigt på honom i ur och skur. Kan tycka att även Fredrik Reinfeldt till stor del besatt dessa egenskaper. Tittar man på t.ex. dagens statsminister Stefan Löfven så är han tyvärr en beslutsfattare, detta är väldigt tydligt då han inte vet vad han tycker i någon fråga. Således blir de löften han ger väldigt svaga med, eftersom det är löften som bygger på beslut fattade av andra. Detta är både farligt för landet och i detta fallet för svensk socialdemokrati som jag tror behövs ur en balansserade synpunkt, detta säger jag trots att jag är borgare. Tittar man på hur man idag utser olika ledare så har det tom blivit så ding-dong att man väljer ledare efter andra faktorer än vad de vill uträtta. Det kan röra sig om faktorer som t.ex. kön, etnicitet, religion, läggning vilket är ganska märkligt eftersom man inte tittar på kanske den viktigaste faktorn av dem alla; vad personen vill åstadkomma / uträtta.  Denna typ av rekryteringsprocesser där man inte heller kan granska personerna i fråga utifrån denna viktiga faktor  och där man sedan endast presenterar en kandidat att rösta på leder till att man egentligen letar en beslutsfattare snarare än en ledare. Tittar man på Anna Kindberg Batra som säkerligen är en duktig politiker vet jag som moderat väljare inte vad hon står för, eller vad hon vill uträtta (mer än att bli statsminister). Håkan Juholt som jag uppfattat som en hygglig person var snarare en idealist med mycket åsikter (vilket han ska ha respekt för, för denna gen saknas hos många politiker), detta med “social-demokrati” tyckte jag var ett brillant drag. Nu är detta helt bortglömt, men jag tyckte det var intressanta tankar ideoligiskt. Det Håkan dock saknade var dock mandet att förändra, Socialdemokratin letade efter en beslutsfattare och istället fick man en stark ideolog med vissa ledaregenskaper. Detta gjorde att man inte respekterade honom och därför blev många fientliga när deras positioner byttes ut, och därför motarbetades också Juholt internt vilket tillslut ledde till hans avgång. Hade Juholt blivit vald på sin politiska bas och haft folk med sig för att man trodde på honom som ledare, har jag mycket svårt att tänka mig att han hade tvingats avgå.

Man kan också se att många företag (som förmodligen inte går så bra) rekryterat chefer som istället för att leda och utveckla sin vision överlåter ansvaret till andra. Detta är mycket tydligt då man idag blir bombarderad av kundundersökningar, ska man ringa en kundtjänst måste man direkt svara på om man vill vara med om en undersökning. Uppenbarligen ligger dessa till grund för bedömning hur olika delar inom företaget går. Det sunda hade varit att man från ledningshåll fokuserat på att ha en så pass vass produkt tack vare kvalitet och pris att kunden väljer att vara kund.

En annan rätt intressant aspekt på ledarskap och beslutfattarskap är hur de rekryterar. Många ledare rekryterar människor de uppfattar som riktigt vassa under sig, oftast vassare än den nivå man själv ligger på. En beslutsfattare väljer istället att rekrytera människor han tycker är sämre än sig själv, det vore ju hemskt att bli utbytt mot den man anställt. Resultatet blir att en duktig ledare slipper göra de anställdas jobb, medans beslutsfattaren kommer behöva göra sitt eget samt granska sina underställda. Man kan ju fråga sig vilket företag som lär går bäst? Man kan också fråga sig vem som kommer att få skulden om beslutsfattaren presenterar ett förslag som råkar vara dåligt?

Hur som helst kan man undra vart alla ledare tagit vägen?