För att på ett enkelt sätt undersöka om man hamnat under auktoritära tankegångar utan att förstå det kan man alltid ställa sig frågan, hade följande kommentar varit en förolämpning på 1800-talet? Häromdagen sände Marcus Oscarsson ett klipp kring det amerikanska och det franska presidentparens möten, ett möte vänner emellan. Vid ett tillfälle säger Trump som haft många år i skönhetsbranschen att Fru Macron är både “vacker” och “i god form”, något som får Jenny Strömstedt att ifrågasätta hur Trump kan använda sådan härskarteknik att han reducerar henne till ett “utseende”? Har man inte drabbats av feministisk indoktrinering ser man någon som berömmer en kvinnas skönhet, något som borde vara helt okontroversiellt eftersom Trump etikettsmässigt håller sig helt inom vanlig normal hyfs; han är knappast vulgär.
Väststaternas situation
I västvärlden har har man arbetat hårt för att få (främst unga) kvinnor i västvärlden att identifiera sig som offer, en busvissling eller en komplimang uppfattas idag som en kränkning eftersom kvinnan inte efterfrågat dem. Här uppstår det intressanta, är det troligt att 1800-tals kvinnan hade blivit smickrad eller känt sig kränkt; om hon blivit smickrad har hon då rätt till sina känslor? Det faktum att en busvisslad kvinna som identifierar sig som offer politiskt sätt är ett villebråd för feminismen (och således röstar vänster); gör att vi numera även kan se liberala kvinnor tävla att anamma offermentaliteten; uppenbart går det att vinna röster på att fördöma män med hederliga avsikter (det finns trots allt direkt förolämpande komplimanger som är ett annat kapitel). Trumps kommentar är naturlig och artig i de flesta länder, men då Sverige är väldigt radikalt både socialistiskt och feministiskt är många redan indoktrinerade att känna sig kränkta och blir därför förbannade (det är alltså inte tal om något skådespel); Jenny Strömstedt är garanterat helt allvarlig i sin kommentar.
Komplimangens återkomst
Kanske är det så enkelt att fler män så väl som kvinnor borde stå upp för komplimangens värde och känna glädje när någon skriver något trevligt; motsatsen att någon skriver något otrevligt torde vara värre. Istället för att misstänkliggöra den “vita mannen” (vilket det primärt handlar om) och nedvärdera honom till “cis”, borde man istället lyfta fram och hylla de ideal gentlemannen en gång i tiden stod för. Mannen som öppnade dörren för kvinnan, som stod upp så hon kunde sitta ner, som lät henne tala till punkt och som var den starke och stödjande i tider av problem tycks inte längre eftersträvas som ideal? Det är tydligt att många män som kvinnor inte mår bra i samhället, och att många söker en plats och en identitet där de kan duga som de är. Det faktum att gentlemannen, dvs. den snälla killen som menar väl utmålas som tråkig gör att idealen skiftat eftersom den vokabulär gentlemän använt sig av misstänkliggörs till sexism av personer som Jenny Strömstedt under bästa sändningstid. När detta sker praktiskt taget överallt är det därför inte förvånande att kvinnor söker sig till kriminella och män med våldstendenser eftersom dessa är de enda som vågar stå upp för något i samhället; således kan man fråga vad som sker med brottsstatistiken mot kvinnor? När personer i Fru Strömstedts ställning ständigt lyfter fram att det är just män generellt som står för brotten tåls det att fråga hur gruppen snälla gentlemän känner när de samtidigt uppmanas bära ansvar för dessa brott? Kanske bör vi ändra iställning och således hylla de män som vågar berömma sina eller andras fruar under värdiga former, och hellre hylla än fälla?
Öststaternas situation
Blickar man in på öststaterna, och centralamerikanska länder blir alla glada av att få komplimanger, dessa länders kulturer har inte angripit könsroller eller på annat sätt inpräglat offermentalitet i samhället; således beter sig dessa som 1800-tals människan. Tittar man på Ryssland och V-4 länderna har man dessutom på många sätt lagstiftat för att organisationer som exempelvis i Sverige HBTQ-certifierar verksamheter inte ska få samma inflytande, vilket har gjort att ungdomar själva fått utvecklas utan inverkan. I massmedia har detta omskrivits som totalitära ingrepp, men när dessa länder inte har lika mycket självmord tåls det att ändå ställa frågan vad effekten är av att låta ungdomar utvecklas fredade? Även om det säkert finns flera positiva aspekter i att människor får vara som de vill, är det kanske än mer viktigt att man låter människor upptäcka och utveckla dessa sidor själva; observera att ingen av dessa länder lagstiftat mot dessa rättigheter när dessa väl nått myndig ålder. Om en svensk kvinna blir kränkt av komplimanger (samtidigt som mannen utmålas som kriminell sexist) är det då ett problem (dvs. brist på upplysning) att utländska kvinnor blir glada när någon säger något positivt? Eller är det den som är bitter och känner sig kränkt som egentligen är den som har problemet hos sig?
Effekter av tidig indoktrinering
I Sverige har det t.o.m. gått så långt att vissa velat sexualundervisa barn som går i förskolan samt skola dem i könstillhörighet, vilket gör frågan gällande om det inte är bättre att man låter barn vara barn? Kanske är det mer troligt att ett barn som får leka med den leksak de vill utan att genuspedagoger utför skadliga experiment är ett lyckligare barn, och att vi borde vara ytterst oroande när genusdebattörers barn lyfts fram i tv eftersom de identifierar sig som “hen”; kan det ha varit så att barnen tagit intryck av de radikala uppfattningar modern besitter och vill vara henne till lags? Varför läste vi inte om barn som var icke binära eller “hens” under 1800-talet, är analysen om “kön som en social konstruktion” helt riktig? Med det sagt är det viktigt att man visar människor respekt, vill man identifiera sig som någon bokstav vi ännu inte känner till är det helt okej; vi lever i ett fritt land. Däremot är det kanske en viktig poäng att låta barn som är osäkra i sin identitet finna vilka de är själva, istället för att “få hjälp” av organisationer som kan skapa ännu mer förvirring i en allt för tidig ålder.
Kanske borde vi tänka om och inpränta styrka i barnen istället för att de inte duger eller är offer för sin tillvaro, som förälder kan det vara oerhört skadligt att överföra sina egna komplex på sina barn. Lär unga kvinnor att peka finger och be män de inte gillar att dra åt helvete, istället för att få dem att känna sig underlägsna eller som offer. Det finns inget positivt som kommer ur offermentalitet varken på individ eller som sammanslutning. Tvärtom kan många som känner sig som offer börja identifiera sig i varandras historier trots att grundproblem skiljer sig markant, helt plötsligt kan tankar om att “män är djur” eller att “alla män är brottslingar” få fotfäste i populationen trots att inget av det speglar sanningen. Det är dessutom inte helt otroligt att den sortens polarisering bäddar för radikala krafters intåg att samla människor, eftersom en offertyngd befolkning tenderar att vara blind från att söka sig till krafter som erbjuder andra vägar; nazismen och kommunismens intåg bär flera av dessa aspekter. Om vi alla försöker visa varandra respekt, och hyllar personer som menar väl istället för att hänga ut vederbörande i sociala medier; kanske vi kan förändra vår värld att bli både gladare och mer kärleksfull? Vi kan väl åtminstone försöka?
Pilot Emeritus