Om några år kommer världen se framtidens stora smäll, dvs. att man satt diagnoser på människor och även barn som är helt normala men som är duktiga på områden som inte mäts i den traditionella skolan. Förr lobotomerade man människor med kniv, idag använder man medicinska preparat; läkarkåren blir i dessa fall djävulens advokat. Som framförallt ung människa i ett läkarrum är man helt utlämnad till läkaren, som således kan skriva ut precis vad som helst utan att någon säger stopp (Michael Jackson är väl kanske det bästa exemplet på någon som fick plikta med sitt liv för att ingen sa stopp).
Tittar man sedan på mänskligheten bland de genier som format vår värld har det varit de som sprakat mest, dvs. inte de som rättat sig i leden och tänkt som “alla andra”; utan tvärt om udda figurer. Jan Stenbeck är kanske det bästa svenska exemplet, tittar man på dokumentärserien om honom ser man ganska tydligt att det var en klart “störd” person; som med dagens sjukvård säkerligen hade alla möjliga kombinationer. Dock ett uppenbart understimulerat geni, men som därför kapitalt utvecklade och förändrade svenskt näringsliv på mediesidan. Vad hade hänt om han istället blivit tvångsmedicinerad som barn?
Alla är inte stöpta till att bli akademiker, därför måste det vara en enorm press för de som läser och läser och inte förstår. Det finns förövrigt väldigt framgångsrika rockmusiker som inte läser noter, det är således en felaktig uppfattning att det skulle vara en förutsättning för att bli musiker. Samma person som av lärare och läkare klassas som “underbegåvad” kanske är en virtuos med en pensel eller som finsnickare, det betyder inte att personen skulle vara svagbegåvad; endast bättre på andra saker. Således är det fel att generalisera barn som svagbegåvade, för dessa kan vara betydligt mer begåvade än den som agerar domare; bara att dessa är understimulerade eller inte funnit sin briljans på andra plan. Ett överbegåvat barn kan bland normalbegåvade väldigt lätt bli uttråkad, icke sedd och t.o.m. utstött; det är därför ett oerhört samhällssvek att inte ha elitpresterande klasser för dessa barn. När man idag anser lösningen vara psykofarmaka för att dessa mår dåligt när de inte orkar med, då är det fel i hur vi ser på skolan. Det kanske mest fruktansvärda är att man idag lägger det på den unga individen som blir stämplad som sjuk, får diagnos och blir med cocktail. Det är ett kapitalt samhällssvek att tro att frågan handlar om vilken pedagogik man bäst bör tillämpa (vilket idag tycks vara räddningen på alla problem); utan det handlar om att ha olika skolor för olika typer av presterande människor. Det är således bättre att någon är bäst i en klass med långsammare tempo, än att vara sämst i en normal klass där även de högpresterande sitter uttröttade. Det tyska systemet med Hauptschule, Realschule och Gymnasium där man delar upp alla elever i olika längd beträffande skolgång är således är en mycket klok tanke; i samförstånd mellan lärare elev och vårdnadshavare.
Dessutom behöver Sverige prägla stolthet i yrken som inte är av akademisk karaktär, men som fortfarande är nog så komplicerade. Ett mycket historiskt positivt exempel är “mäster-titlar” dvs. människor som är duktiga i sina yrken får ett erkännande av högre makt. Sotarmästare, snickarmästare, målarmästare osv. är faktiskt något som gör att man kan sträcka lite extra på ryggen. Kanske att man får jobba i x antal år innan man kan få ett sådant erkännande av staten, i kombination med bra resultat mellan arbetsgivare och det annars så fruktade arbetsmiljöverket.
För undertecknads del var det låga betyg i matte, svenska och tyska under grundskolan; vilket förändrades i alla ämnena när gymnasielärarna på Naturvetarprogrammet var både engagerade och intresseskapande. Vissa blommor blommar senare än andra, idag behärskas tyska tämligen obehindrat, artiklar publiceras nästan dagligen och både Matte E och en internationell ekonomutbildning finnes i bagaget; dessutom var undertecknade den som garanterat pratade mest i skolan. Hade man vuxit upp idag hade man säkerligen varit med både diagnos och recept, så för egen del lider undertecknad med alla de som idag misshandlas av både skola och den s.k. “sjukvården”. När Gustaf Fridolin skickar en hälsning till alla landets elever är det uppenbart att han inte ser de verkliga problemen, eftersom felet bygger på ett samhälle som utvecklats åt fel håll. Från politiskt håll talar man ofta om att “se alla elever”, man försöker således aktivt ge sken av att individualismen stod i centrum. Sanningen är istället det motsatta dvs. tanken om socialism som stöper alla i samma pedagogiska form. Problemet är bara att systemet slår ut både över- och underpresterande; dvs. framtidens entreprenörer. Det bästa föräldrar kan göra idag när skolan inte fungerar är att göra läxorna tillsammans med sina barn och försöka skapa inspiration, vilket är särskilt viktigt om barnets betyg haltar. Barn bör hållas från doktorer i största möjliga mån, eftersom en läkare som skriver ut dessa preparat tror att de gör dem något gott; och det är svårt att vara kritisk mot de som påstår sig veta bättre. Mycket av dagens problematik kring både högt och lågt handlar istället om motivationsfaktorer, vilket kan vara mycket svåra att finna när klasserna är stora som en pluton; och lärare dessutom arbetar som både väktare, lagråd och socialsekreterare.
Pilot Emeritus