Det går nog inte en dag utan att man antingen läser om någon som känner sig kränkt, eller hör någon som nämner ordet verbalt i något liknande sammanhang. Men frågan är om inte ordet tappat sin innebörd? Jag får känslan av att många människor dels använder det slentrianmässigt, och dels använder det som standardsvar när dom inte får sin vilja igenom (oftast i samtal med myndigheter). På senaste tiden har ordet också börjat användas när man diskuterar känsliga frågor. Det är inte längre ovanligt att ordet används för att förlöjliga meningsmotståndare, vilket blir väldigt märkligt då det är uppenbart att man då inte begriper ordets innebörd.
På senaste tiden har jag gett mig ut i olika politiska forum och gjort reklam för Förnufts artiklar, ofta har dom tagits emot väl och kommentatorsfälten har jämfört med andra mer “fristående” medier utgjorts av substans istället för hat. Men de gånger jag kritiserat eller endast bemött feminismen (obs. inte jämlikheten som vi alla står upp för) som ideologi har jag blivit bemött med motargument om att jag (oftast under epiteten “vit man”) skulle vara kränkt? Jag tror de flesta hederliga män tycker det känns ganska otrevligt att bli klassificerad som en potentiell våldtäktsman, eller att man ska särbeskattas för att några få beter sig illa. Det faktum att man reagerar på det skulle jag säga är naturligt, för den typen av galenskaper ska inte stå oemotsagda. Hade man generaliserat på samma sätt kring t.ex. invandrare och brottslighet hade nog alla reagerat våldsamt, men när man generaliserar kring kön och brottslighet är det helt plötsligt okej? Hur kan det vara det? Än mer märkligt blir det när man blir bemött (eller hånad beroende på hur man ser på det) att kritiken endast beror på att jag skulle vara “vit” och “kränkt”?
Skulle man koppla retoriken mot mobbing, innebär det att personen som blir utsatt dessutom hånas över att vara kränkt; förutsatt att personen inte finner sig i mobbarens påhopp? I det aktuella fallet har ordet kränkt mist sin innebörd. Då handlar det egentligen inte om att vara kränkt, utan att faktiskt stå upp för sig själv och sin rätt att bli bemött med vardaglig hyfs och respekt. Således bör varenda man markera mot rasistiska påhopp som “vit kränkt man”, för det är knappast vad det handlar om.
Det har gått inflation i ordets rätta bemärkelse
Idag är det t.ex. inte heller ovanligt att man ser i diverse debattprogram personer som påstår sig vara kränkta för t.ex. luciafiranden eller skolavslutningar i kyrkor. Sannolikt är det en liten skara i samhället som känner sig upprörda, men någonstas måste man också kunna säga att vissa personer behöver vara mer toleranta; dvs. att inte få sin vilja igenom är inte samma sak som att vara kränkt. Kränkt innebär att någon går över gränsen och gör intrång på antingen dina rättigheter eller din person. Det är t.ex. en rättighet att inte bli förolämpad på jobbet eller i skolan, det är en rättighet att unga tjejer inte ska kallas köns-epitet osv. Religionsfriheten lyfts f.ö. ofta fram som ett motargument i debatterna kring cermonier i kyrkan, och någonstans har man då missat att religionsfriheten handlar om att vara öppen för andra kulturer, inte begränsa dem. Det är således mer troligt att ateisten som vill avskaffa Lucia kränker kristna (om man nu fortfarande betraktar Lucia som en kristen högtid) än de kristna som vill ha ett luciatåg i kyrkan dit ateisten (eller oftast ateistens föräldrar) inte vill gå. Det är således viktigt att man börjar trycka på orden “acceptans” och “tollerans” för andra människors trosuppfattningar och traditioner, och istället använder ordet kränkt när man verkligen fått sina rättigheter eller sin integritet tillintetgjord.
Pilot Emeritus