Titeln på denna artikel kan vid ett första ögonkast upplevas som pajkastningsjournalistik, men fundera över ordens innebörd ett varv till. Demokrati är ett grekiskt ord och betyder folkstyre, det är de flesta medvetna om. Men vilka är det egentligen som reser till Almedalen? Storföretag, lobbyister, politiska organisationer och media, men hur många vanliga människor reser egentligen till Gotland och Almedalen? Om folket styr måste ju ändå den folkliga representationen vägas in i begreppet demokrati?
Vilka medborgare har egentligen råd att vara en vecka i Almedalen?
Jag besökte Gotland och Visby inkl. Almedalen under midsommarhelgen i år, mitt tredje besök på ön totalt sett. Vår taxichaufför under en av kvällarna berättade att han brukade hyra ut sin lägenhet för 150 000 till ett politiskt ungdomsförbund för en hel vecka, och att många gotlänningar gjorde likadant. Han berättade även att många gotlänningar lämnade ön under denna vecka. Uppenbarligen är boende det största problemet rörande Almedalen och många har således återkommande hyresgäster. För gotlänningarna är ju detta en mycket trevlig ekonomisk injektion eftersom man praktiskt taget minimerar sina egna boendekostnader om man nu periodiserar det man tjänar in och inte spenderar allt på t.ex. en utlandsresa. Men funderar man en vända till innebär det att många ur lokalbefolkningen lämnar ön och sina hem, eftersom att man inte har råd att tacka nej. Någon beskrev förövrigt Almedalen som demokratins mecka för något år sedan, hur väl stämmer egentligen det resonemanget när folket flyr och etablissemanget flyttar in?
Är verkligen antalet seminarier bäst mått på demokrati?
Olof Palme inledde traditionen med ett tal i närheten av Almedalen 1968 från ett lastbilsflak. Precis som med mycket annat var Almedalen version 1.0 säkerligen kort och koncist, och året efter dvs. 1.1 var det säkert lite bättre; kanske hade man förbättrat ljudet? Almedalen version 2.0 kom 1975 då Lars Werner från Vänsterpartiet Kommunisterna också höll tal. Precis som alla saker med olika versioner (t.ex. iphones, word, windows) är den andra versionen lite bättre än den första, och manualerna tenderar att vara lättlästa. När resterande partiledare anslöt hade året blivit 1982, vi skulle kunna kalla det Almedalen 3.0. Kanske var det också toppen av demokratins höjdpunkt, dvs. folket åkte dit och partiledarna talade till folket? Eftersom undertecknad inte var född vid denna tidpunkt, utan invandrade till Sverige först 1985 på Löwenströmska sjukhuset är det svårt att ha en uppfattning hur många flaskor rosévin som egentligen inmundigades… Någonstans blev Almedalen 4.0 inträdet av en massa företag, mediajippon och PR-företag etc. Den femte versionen är det vi brukar kalla “information overload” och kännetecknar produkter med instruktioner som tjocka böcker. Nuförtiden är de så pass tjocka så det är inte ovanligt att man får boken som pdf-fil (grattis alla pensionärer som aldrig hört talas om Adobe Acrobat… nåväl.). Under Almedalen 5.0 har antalet seminarier ökat nästan exponentiellt från år till år, och trycket för aktörer att visa upp sig har gjort att den ursprungliga målgruppen i en demokrati (invånarna / folket) flyr sin ö. Således kan man åter ställa sig frågan om hur mycket demokrati är Almedalen 2016? Man kan dessutom fråga sig hur väl media fungerar när man festar i diverse DJ-bås med rosévin tillsammans med de man är satt för att granska? Kanske är det så enkelt att vi har många med dåligt omdöme bland våra politiska företrädare men även i journalistkåren? Kanske är det just det beteendet som gör att många talar om etablissemang, elit och folkförakt.
Återgång till 3.0
Frågan vi kanske borde ställa oss handlar om hur vi återgår till ett Almedalen där folket och den politiska idén får en mer framträdande roll? Hur får man fler vanliga människor och vanliga väljare som t.ex. barnfamiljer, studerande, pensionärer att resa till Gotland denna vecka? Är det ens möjligt att göra i en fri marknadsekonomi där priset är en avgörande faktor? Kanske borde staten i någon mening subventionera logi för vanligt folk om det nu ska vara ett forum för demokrati? Varför inte flytta modulboenden som inte längre behövs till Gotland? Kanske kan man även ha dessa stående där året runt så att de allra fattigaste barnfamiljerna kan åka någonstans under sommaren för en mycket symbolisk summa? Kanske kan vi snåla in på en eller två kommissioner eller utredningar per år för att lösa finansieringen? Förövrigt tror jag det finns många som inte haft något emot att skattepengar hade prioriterats på ett sånt projekt.
Avslutningsvis kan man fundera på om Olof Palme hade kunnat tänka sig följande utveckling när han klättrade upp på det där lastbilsflaket 1968?
Pilot Emeritus