De senaste 10 åren har vi fått ett skifte, istället för att medierna berättar vad som händer i världen och i landet; har huvudfokus flyttat till sociala medier. Uppenbart tycker man på landets två ledande redaktioner att Twitter, Instagram och Facebook är den plats där nyhetsinhämtning kan inhämtas. Om man nu påstår att man motarbetar hatet i samhället, vad finns det då för nyhetsintresse i att uppmärksamma hat och bråk mellan två individer?
Lex Little Jinder och Camilla Läckberg
Uppenbart tycker dessa kombattanter illa om varandra, vem som började tänker inte den här redaktionen fördjupa sig i. Uppenbart sticker man gång på gång ut näsan, vilket uppmärksammas av medierna för att sedan få på truten av någon annan. Sedan gråter man ut om hur mycket hat man får utstå, oftast pga. “sitt kön”; det faktum att man själv sänkt sig till gatans nivå tycks man sakna förståelse för. Världen har förändrats, väljer man att exponera sin privata sfär mot media, genom att ständigt kasta skit på andra och sedermera gråta ut; måste man inse att man bjuder in människor på samma retoriska nivå att göra detsamma. Sannolikt är det så enkelt som att den som inte exponerar sitt privatliv, sin familj och istället värnar sin integritet; upprätthåller respekt. När läste man ex. att Björn Ulvaeus utsatts för “näthat”, uppenbart går det utmärkt att debattera samhällskritik om man samtidigt behåller sin integritet och värdighet.
Medierna behöver ett paradigmskifte
Säkerligen går försäljningen upp marginellt när det blir extra snaskigt, kvällspressen älskar att agera katalysator genom att kasta bensin på diverse bråkstakars korkade uttalanden; en större fråga är om det finns någon som helst vinning eller sensmoral till gagn för samhället genom denna typ av “rapportering”? När man sedermera uttalar sig om “hatet i samhället” kan man fråga sig vilken trovärdighet eller “track record” man egentligen besitter? Vad hade hänt om vi ex. inte läst om att Little Jinder är trött på samhället eller Camilla Läckbergs yngre partner? Hade något blivit sämre i samhället? Varför inte “begränsa” sig att endast skriva om Little Jinders musik eller Läckbergs författarskap; uppenbart är båda mycket uppskattade på dessa områden. Om inget media hade brytt sig om deras låga nivå i sociala medier, hade de kanske t.o.m. slutat kasta skit på andra människor.
Alternativ media ligger steget före
Surfar man runt på s.k. alternativ media och deras publiceringar, är mönstret tydligt, de bygger inte artiklar kring tweets, kommentar på Instagram eller agerar skvallerkatalysatorer. Söker man på Läckberg eller Jinder på exempelvis Nyheteridag och Fria tider genererar Läckberg två träffar på den första tidningen vilket handlar om politiska uttalanden; Jinder omnämns inte överhuvudtaget. Läser man artiklarna om Läckberg är det till skillnad från kvällspressen inte hat, utan redaktionellt sakligt från början till slut. Visserligen har vissa av s.k. alternativ media ett inflammatoriskt språkbruk, vilket är ett problem eftersom det legitimerar dåligt språkbruk i kommentarsfält. På Oberoende Förnuft är vi tydliga, vi blockerar personer som inte kan uttrycka sig civiliserat utan pardon; vår tanke är att diskutera viktiga samhällsfrågor – inte bli någon hatisk plats. Därför är vi också mycket tacksamma för den höga nivå av saklighet som oftast hålls i våra kommentarsfält.
Sannolikt är det troligt att personer som vill ha riktiga nyheter sedan länge skrämts bort från kvällspressen eftersom det redaktionella innehållet håller så låg kvalité. Läser man Erik Lindorms bokfilmer (rekommenderas varmt!) från Kung Adolf Fredrik (ca 1743) till Gustav V (1950) där denne samlat nyhetsartiklar ur tidningarna kan man snabbt förstå att samhällets bästa, mest erfarna och vassaste skribenter huserade på dåtidens stora tidningar. Idag tänker man uppenbart tvärtom, likt regeringen anställer man personer helt utan erfarenhet från det verkliga livet (Instagram, Twitter, Facebook, politiskt ungdomsförbund – ej inräknade). Tittar man på kvällspressen har de i hög grad väldigt unga redaktörer, således kan man fråga sig vilken typ av intressanta resonemang som de möjligen skulle kunna bedriva? Istället får man artiklar som baseras på spekulationer, rykten, “normer”, “kvoteringar”, “signaler”, “hat”, s.k. “feminism”, “viktras”, “tragedier” eller “rykten”.
Kan det finnas ett samband med att färre och färre vill betala för innehållet i dessa tidningar och graden av redaktionell substans?
Pilot Emeritus