Det går inte en partiledardebatt där man hör sittande regeringar tala om hur väl det går för svensk arbetsmarknad. Hur många gånger har man inte hört “nu när vi kan se att jobben kommer”? Än mer ohederligt blir det när sittande regering tar på sig äran för att ha skapat dessa jobb, gärna mitt i en brinnande högkonjunktur. Är det tillräckligt många politiker som upprepar en osanning tror man kanske på den till slut? Än mer snett blir det i diskussionen kring frihandelsavtal som många politiker tror är en förutsättning att göra business med företag utomlands. Uppenbarligen har de inte provat att lyfta luren och ringa ett utländskt företag och lägga en order, detta går utmärkt om man vill köpa deras produkter (dvs. importera).
Politiker – sannolikt landets mest kvoterade yrkeskår
Som vi tidigare konstaterat handlar kvotering om att någon med bättre kvalifikationer får stiga åt sidan för någon med rätt kvotfaktor (kön, ålder, partibok, ungdomsförbundserfarenhet etc.). Inom politiken används nuförtiden ett finare ord istället för könskvotering, “jämställdhet” (formuleringen provocerar säkert någon). Den politiska jämställdheten återfinns t.ex. i att partier ofta tillämpar varannan kvinna och man på sina partilistor, i vissa partier blir det till en nackdel för duktiga kvinnor i andra till nackdel för duktiga män. Debatten är bortglömd, och dessutom politisk omöjlig då alla springer åt samma håll. Snarare tycks det vara problematiskt om partier inte attraherar båda könen lika mycket. Ur ett demokratiskt perspektiv ska väl partier återspegla demografin oavsett t.ex. könsuppsättning, inkomst eller ålder. En kanske viktigare kvotfaktor hade varit människor med yrkeslivserfarenhet, som verkat i de frågor de ansvarar för. Tittar man på vår näringsministers eller sjukvårdsministers CV, har den ene aldrig haft en anställning i ett företag eller satt foten i ett styrelserum och den andre aldrig studerat medicin eller arbetat på sjukhus. Därför hamnar förslagen om “könskvoterade styrelser” istället för förenklingar i bokföring, resp. undersökningar om “svenska folkets sexvanor” istället för möjlighet att köra cancer undersökningar och operationer dygnet runt för att korta köerna. Dessa kvoterade politiker saknar helt referensramar med verkliga problem, därför fokuserar man på icke-frågor som vinner oengagerade väljare. De verkliga problemen finns dock fortfarande kvar, därför är det kanske inte förvånande att skolan blivit sämre och sämre och bilbränderna fler och fler.
Pryo – Politikers kontakt med verkligheten
För högstadieelever är det viktigt att komma ut i arbetslivet och kanske få in en fot för det första jobbet. Därför vill vi understyrka att det finns poänger i att politiker också kommer ut och ser hur det går till på riktiga arbetsplatser, detta är kanske än mer viktigt om man är f.d. ungdomsförbundare och aldrig haft en anställning. Det kanske snarare finns poänger i att försöka hitta arbetsplatser där man träffar helt oliktänkande människor, för att få nya intryck genom att utmana sina politiska idéer. Tyvärr går utvecklingen idag åt andra hållet, människor tenderar att radera de som tycker annorlunda från sociala medier och umgänge. Hur många moderater vågar besöka produktionen i en gammal fabrik och diskutera fördelarna med att fabriker flyttas utomlands (dvs. “globalisering”) med arbetarna? Hur många vänsterpartister vågar prata vad som händer om man förstatligar alla banker med en nationalekonom? Alliansbesöket i Rinkeby återspeglar kanske verkligheten bättre, istället för att sitta ner och samtala med befolkningen valde man att träffa polisen. Tänk om man istället bett riksdagsförvaltningen att flytta övernattningslägenheterna till förorten, för att öka den folkliga förankringen och uppmuntra till nya idéer på svåra samhällsproblem? Ett sådant drag hade ingjutit respekt hos väljarkåren.
Stimulera rätt artificiella jobb
Politiker kan endast skapa fler administrationsjobb, samtidigt som de kan stimulera t.ex. byggsektorn dvs. entreprenörer som utför själva arbetet. Arbetslösheten hade kunnat lösas genom ett trollslag där alla arbetslösa fick ett jobb på arbetsförmedlingen, men detta hade blivit väldigt kostsamt för staten. Därför ska politiker arbeta aktivt för att ge goda förutsättningar för företagare som skapar ekonomiskt riktiga arbeten som inte bekostas av skattebetalarna. Tyvärr agerar dessa ofta tvärtom, mera regler, mera blanketter, mera icke produktiva förlagor. Subventioner som RUT och ROT som ger hävstångseffekter (dvs. liten kostnad för större vinning) av vita jobb i svarta sektorer, är smarta lösningar för att öka efterfrågan genom att sänka priset. Därför är det tragiskt att Moderaternas ledning nu backat från snabbtåg mellan våra stora städer, det hade kunnat bli ett nationellt projekt som skulle föra Sverige rejält framåt. Tekniken skulle vara baserat på Maglev (idag kör man i Shanghai i farter upp till drygt 400 km/tim), och fördelen är att man lyfter upp banan ca 10 m, således undviker man alla farligheter med krockar med vilt etc. Dessutom skulle man kunna bygga bredvid befintliga rälsar och endast behöva bredda med 10-20 m. Det torde vara lättare att förhandla med befintliga bönder istället för att bygga en helt ny bana. Tågen är f.ö. helt tysta eftersom de svävar över marken. Visserligen kommer man höra svischen när det passerar i 4-500 km/tim, men det ljudet är borta på någon sekund. Betongplintar är också en enkel och billig teknik – bara att börja bygga, all teknik finns redan!
Vi har blivit vana vid att höra från sittande regeringar att det är deras förtjänst att arbetslösheten går ner (dvs. att företagen anställer), men när man inte gjort några större reformer kan man fråga sig hur det kan vara möjligt? Om man nu sållar sig till dem som tror att det är främst regeringen och inte konjukturens förtjänst att arbetslösheten sjunker, måste väl även det omvända gälla dvs. att det är sittande regerings fel om Ericsson varslar? Alternativt har sittande regering väldigt lite att göra med konjunkturer och om företag anställer eller varslar. Således säger det kanske mer om ärligheten hos politiker som argumenterar om “hur det gick när ni hade makten” och “hur bra det går nu när vi har makten och arbetslösheten går ner”. Dessutom ska man inte glömma bort att folkvandringar till och från landet påverkar dessa siffror i %. Antalet arbeten och arbetande kan stiga samtidigt som arbetslösheten, om befolkningen stiger snabbare.