I förra veckan gjorde Anna Kinberg Batra ett utspel där hon sa sig vara beredd att bilda riksdagsmajoriteter med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna borde alla som kallar sig demokrater ställa sig bakom parlamentarismen dvs. försöka samtala och komma överens genom att bilda majoriteter för sin politik. Hela tanken med demokrati är att majoriteten av folket ska bestämma, sedan 2014 har vi en situation där många parlamentariker sätter sig över demokratins spelregler genom att inte erkänna ca 13,4 % av parlamentets ledamöter trots att man tillsammans kan formera majoriteter för sina förslag.
Vem representerar man som riksdagsledamot?
Frågan har kanske aldrig varit mer aktuell, visserligen äger man sitt eget mandat, men representerar man i första hand sig själv eller de som lagt sin röst? Det demokratiska svaret är att man representerar sina väljare eftersom vi har en representativ demokrati. Moderaten Finn Bengtssons strid mot Decemberöverenskommelsen grundande sig på att hans väljare i Östergötland inte stödde överenskommelsen, en demokratisk mycket hederlig och aktad uppfattning. Något som fick hans partikollegor att sluta hälsa i korridorerna, rimligen kan man fråga sig vad dessa har för demokratiska ideal? Idag kan vi se liknande resonemang rörande Brexit där det brittiska parlamentet nu ska rösta om utträde, parlamentsledamöterna är i regel för (vem vill inte få topplön som parlamentariker eller tjänsteman?) men folket har röstat emot. De brittiska socialdemokraterna har deklarerat att de ska följa folkviljan och rösta för Brexit, medans andra resonerat att de äger sina mandat själva; och öppnat för att rösta emot. Uppenbart finns det politiker både i Sverige och Storbritannien som har en unken syn på demokrati.
Kompromissens magiska kompass
I Sverige har de senaste åren fenomenet “Guilt by association” (något vi diskuterat tidigare) växt sig väldigt stark i den politiska retoriken, något man som demokrat bör ta avstånd från. En demokratisk grundtanke är att vi alla är ansvariga för våra egna åsikter och det vi för fram, således är man inne på totalitarism när man tillskriver eller demoniserar någons person pga. vilka åsikter deras samtalspartners har. Det är således en totalitär idé att kritisera Moderaterna för vad Sverigedemokraterna tycker, eftersom Moderaterna inte ställt sig bakom partiet utan endast öppnat upp för att diskutera där man kan bli överens. Kompromissens funktion och kompass säkerställer att vi varken får renodlad sverigedemokratisk politik eller moderat politik utan en urvattnad linje mitt emellan. Således borde det inte vara något problem för olika partier att göra upp med Sverigedemokraterna (om nu inga andra majoriteter kan formeras) eftersom att minsta möjliga nämnare kommer att bli realpolitik, dvs. politik som båda partier kan ställa sig bakom.
“Lex Petrus”
Uppenbarligen saknar många svenska politiker civilkurage, vilket blir väldigt tydligt när någon hamnar i blåsväder. Hur ofta ser vi någon politiker rycka ut och ställa sig på den anklagades sida? Istället finns det massor av exempel på politiker som genast agerar likt Petrus, (som förnekade Jesus genom att säga “jag känner inte den där mannen som ni talar om”), dock används andra mer sofistikerade ord idag. Häromdagen kunde vi t.ex. läsa både tidigare bostadsministern Stefan Attefall och nuvarande Per Bolund ta avstånd från fastighetsverkets generaldirektör, trots att denne inte är dömd. En kanske mer rättssäker och hedersmässig uppfattning hade varit att säga att man avvaktar utredningens gång, istället för att kommentera den anklagades person. Ett annat mycket bra exempel på en Lex Petrus är Lars Leijonborgs intervju i TV4:s morgonsoffa (se från 1.40 och 1 minut framåt). Leijonborg inleder med att så när som ordagrant citera Petrus när han tar avstånd från Macchiarini, men det räcker inte där. Istället glorifierar han sig själv för sin egen förträfflighet trots att flera patienter dött under hans ledning av KI; en fasad som rämnar fullständigt när Peter Jihdes ifrågasätter honom. Pinsamt är förnamnet.
Det faktum att många politiker saknar civilkurage, gör att media får en betydligt starkare position eftersom de praktiskt taget står oemotsagda i många fall. Något som är direkt omvänt mot rättsstatsbegreppet där domstolar dömer istället för media. Således är Anna Kinberg Batras beslut respektingivande eftersom hon snart tre år senare blir den första partiledaren som åter erkänner parlamentarismens principer trots kritik; dvs. numera vill bilda majoritet för sin egen politik om möjlighet finns. Erkännandet borde inte vara något kontroversiellt eftersom kompromissen flyttar kompassen från en radikalare politik eftersom man förhandlar och möts halvvägs. Det faktum att medias inflytande är starkt, och opinionssiffrorna är dunkla ger kanske en indikation varför två av de tre borgerliga partierna inte erkänner parlamentarismens principer (C går uppenbarligen bra i opinionen). En rimlig fundering är således vilken inställning som väljarna attraheras mest av, ett parti som försöker nå majoriteter för sin egen politik genom kohandel; eller ett parti som inte erkänner parlamentarismens principer och hellre avstår från sin egen politik?
Pilot Emeritus