Sedan Fredrik Reinfeldts avgång har det blivit tydligt att Moderaterna verkar sakna både ideologisk kompass och känslan hur man vinner väljare. Den nya formen av marknadsföring får sannolikt många reflekterande moderat-sympatisörer på sociala medier att ställa sig frågan om detta är det parti man vill stödja i kommande val. Problematiken ligger inte bara i att det är osmaklig ”negative campaing” retorik den är dessutom direkt ointelligent för man presenterar urusla siffror som positiva. Detta går som sagt säkert hem hos den mest lojale partiföreträdaren som aldrig ifrågasatt något i hela sitt liv, men hos oss övriga är vi nog många som funderar om detta är ett ledarskap vi vill ska leda landet? Det finns säkerligen många tidigare vänner inom Moderaterna som verkligen tycker det är illa att jag skriver denna artikel, men denna linje man nu bedriver måste kritiseras av oss som faktiskt är sympatisörer (vilka ska annars göra det?). Jag har under hösten i ett flertal inlägg kommenterat utvecklingen, och vid endast ett tillfälle har partiet svarat att de endast presenterar statistik. Således ska vi idag diskutera den befintliga strategin kring marknadsföring, med hopp om förändring.
 |
 |
 |
Är det förtroendegivande att konstant publicera ledsna bilder på Stefan Löfven?
På senaste tiden har M börjat publicera bilder med ledsna bilder på Stefan Löfven där hans nedgång jämförs med Anna Kindberg Batras (AKB) uppgång. Ledande fråga bör vara om detta leder till att fler personer kommer rösta på moderaterna? Lättrörliga mittenväljare lär snarare tycka synd om Löfven när man ser honom ledsen, och det framstår som att AKB gottas åt andras misstag. Det är de tankarna jag får när jag ser kampanjen, vilket säkerligen beror på att många svenskar känner sympati samtidigt som man i regel gillar underdogs. Olof Palme insåg att hans angrepp ledde till sympati för Torbjörn Fälldin, kanske finns det som sagt lärdomar att dra på detta område. Det som lockar väljare är attraktiv politik, inte att AKB ligger före Statsminister Löfven i opinionen. Dessutom kan man fråga sig vad “Sverige kan mer!” innebär?
 |
 |
Vem ska en förtroendesökande ledare jämföra sig själv med?
För någon vecka sedan presenterades återigen en glad bild AKB som ledde över en ledsen Löfven med 0,1 %, dvs. 27,1% jmf med 27,0%. I det läget kan man fråga sig hur bra egentligen 27,1 % är för någon som vill bli statsminister? För att ta reda på det kan man jämföra med Fredrik Reinfeldt som hade 50% förtroende 2014, i samma undersökning låg förövrigt FI-ledaren Gudrun Schyman på 27%. Hur man kan publicera så pass dåliga siffror med en överlycklig AKB gör att man kan fråga sig hur pass genomtänkt detta är (utöver att det är osmakligt med ledsna bilder på Löfven)? I gårdagens bild som publicerats på samma tema har en ledsen Löfven en röd pil ner till 30 % och AKB en glad bild på 37 %. Detta blir inte riktigt konsekutivt då man i sin tidigare bild hade siffror på Löfven som hade 27 %. Nu är detta visserligen olika mätningsinstitut, men man kan trots allt fråga sig om det är troligt att M ledarens förtroende gått upp med 10% på två veckor eftersom man gör reklam för det? Hur vore det om man istället jämförde sig med Fredrik Reinfeldt?
Valet viktigaste fråga i relation till valresultatet
Den 10:e December publicerade man också siffror som visade att Moderaternas förtroendesiffror i migrationsfrågan gått från under 2014 13 % förtroende till numera 18 % under 2015. Om man drar slutsatsen att folk röstar efter den frågan man finner viktigast i valet är även 18% en katastofsiffra (jämfört med 23,33 % i riksdagsvalet) som man knappast bör publicera som något positivt.
”De Nya Moderaterna”
Jag tillhörde dem som gillade Fredrik Reinfeldts tankar kring att sänka skatten för de som arbetar, men framförallt hans försök att göra det bättre för låg- och mellan inkomsttagare (som också arbetade). Dessutom gillade jag Reinfeldts ledarstil, jag upplevde att han hade en vision och arbetade efter den. Således tyckte jag att De ”Nya” moderaterna stod för något nytt och genomtänkt, en tanke som uppenbarligen delades av 30% av befolkningen. Men idag när samtliga arkitekter har lämnat skutan och dagens adepter inte känns genuina i det tidigare konceptet ställer jag mig frågan om man kanske borde skrota tillägget ”nya”? Jag tror de flesta upplever att orden spelat ut sin roll, idag efterfrågar inte folket skattesänkningar då många har det bra. Det vi istället efterfrågar är ledarskap, vilket få idag uppvisar. Uppenbarligen verkar många politiker vara rädda att beslut, vilket märks tydligt när man som beslutsfattare lämnar vaga besked i viktiga frågor. Istället skickas många beslut som skall tas vidare till diverse samordnare. Detta är ett problem som också finns hos Socialdemokratin, tittar man på hur man hanterat t.ex. Bromma flygplats ville man inte ge klara besked. Istället tillsattes en samordnare som senare inte kunde utföra sitt uppdrag pga. två stycken tillkännagivanden (omröstningar i riksdagen) till Brommas favör.
 |
 |
 |
Hur borde man tänka?
För det första borde man göra reklam med politik man VILL driva, inte politik man är emot. Jag tror det är farligt för ett parti som aspirerar på regeringsmakten att inte vara initiativtagande, utan endast vara emot förslag motståndarna lägger. Vad gäller brutna vallöften tycker jag absolut man kan ska publicera dessa. Däremot bör man para ihop löftesbrotten med partier istället för utpekade människor. Detta är speciellt viktigt med tanke på hur hotbilden och samhället ser ut idag idag, vi har trots allt haft två ministermord i Sverige de senaste tjugo åren. I det första fallet mest sannolikt pga. en oerhört uppiskad stämning. Man kan också publicera citat, men ingen demokratisk vald politiker i Sverige förtjänar hat och hot för att man inte levererat de man lovat. Snarare bör en ansvarstagande opposition rikta misstroendevotum mot de som kapitalt misslyckats på sina områden som ministrar. Man kan fråga sig hur många medborgare som har förtroende för Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson som lyckats få fram endast 1 traineejobb under ett år? Utöver det tycker jag Moderaternas senaste strategi där man indirekt hotar regeringen via media är ganska ogenomtänkt eftersom man framstår som fyra klasskompisar som inte vill tala med den femte. Jag ser mycket hellre att man samarbetar över blockgränsen, dessutom inger partier som för dialog och som tar ansvar förtroende. Jag tycker inte heller det är ansvarstagande att som AKB ofta framhåller att det t.ex. är Stefan Löfven som måste förklara för riksdagen hur han ska få stöd för sin budget när man själv stänger dörren. Istället tror jag det finns en hel del osäkra sympatisörer att vinna om man säger något i stil med, stryk era mest radikala vänsterförslag och lägg till några av våra förslag så ska vi nog kunna enas i budget frågan.
För att återanvända frasen ovan så tror jag också att Sverige och Moderaterna kan mer på detta område.
Pilot Emeritus