Karl X Gustaf vänder sig i sin grav

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21007324.ab

Ibland undrar man hur många politiker som öppnat en historiebok, när man läser Henrik Fritzon:s glädje när han ger bort Skåne till Dansken så kliar iaf jag som en historieintresserad rojalist mig själv i pannan. 

Tittar man på storstäder som New York Metropolian Area som sträcker sig över 4 delstater, eller Washington D.C. Metropolitan Area som också sträcker sig över 4 delstater (om man nu räknar District of Columbia som en delstat) så är detta betydligt större städer som sträcker sig över betydligt större yta. Så länge inte detta är fallet, utan det är en massa skog och slätter mellan dessa orter blir det väldigt märkligt om man som Kristianstadbo numera bor i den “större danska huvustaden”. Danmark och Sverige var sist jag tittade i ett uppslagsverk två olika länder. Sen tror jag handel och samarbete över gränserna är jätteviktigt, och om det nu är så att man ska värna den danska historien… då kanske man ska återgå till Krisitanstads historiska stavning med Ch efter Kung Christian IV av Danmark. Blir väldigt ologiskt när allt heter C4 här, och vi är den enda staden i världen där man har en utländsk monarks vapen som statsvapen. Men men…

Tittar man på t.ex. Amerikanska inbördeskriget så var det inte nordstatare och sydstatare som drog ut i krig, utan man var Virginarie, eller Marylandare dvs. man kände lojalitet med sin hemmastat. På samma vis är det idag, väldigt få Europeer känner sig i första hand som europeer, snarare är man svensk eller dansk och vissa kanske till och med känner sig som skåningar i första hand (vet iaf 2 som är av den åsikten). Således kan man ju tycka att denna idé är iaf 100 år för tidig om man ska dra någon parallel med USA. USA skulle jag säga blev en betydligt mer enad nation i slutet av 1800-talet, början på 1900-talet ungefär när nationalismen började spira även i Europa.

En sak som i sammanhanget är intressant är Sveriges historiska förhållande med Finland. Det Svenska riket bestod t.ex. under 700 år av två rikshalvor en västlig och en östlig (Finland). Man kan jämföra det med Skåne, Halland, Bohuslän och Blekinge som än så länge bara varit svenska halva den tiden… Eller Norge som var svenskt under 100år. Finnarna var inget förtryckt folk, eller några som var ockuperade utan finnarna var ansedda som jämlikar i det svenska riket. De kunde t.ex. vara med att välja kung vid Riksdagarna som vilken svensk som helst. Finlandssvenska Gustaf Adolf Reuterholm styrde t.ex. riket under tiden Gustav IV Adolf växte upp, kort efter mordet på Gustav III. Finlandssvenska Carl Johan Adlercreutz var en av de som t.ex. sedan avsatte samme kung något decenium senare. En annan intressant sak var att Finland behöll Gustav III:s lag ända in på 1900-talet, under de 100år Finland var ryskt, i Sverige ersattes 1772 års regeringsform (GIII – lag) med 1809 års regeringsform.  Men men.

Min poäng är att för att detta namn ska bli legitimt att man ska kunna identifiera sig med det behöver det gå ganska många år samt att Europeiska unionen behöver bli mer federalt, t.ex. där språk och kultur mixas över gränserna. Kanske lite som Sverige fungerade när vi var två rikshalvor, man hade tolk men alla var svenskar och ingen kände sig förtryckt i det. Idag är det nog väldigt få (förutom Henrik Fritzon med gelikar) som känner sig som danskar, och detta är ungefär lika provocerande som när Stockholm utropade sig som “The Capital of Scandinavia”. Det man kan se idag är ju snarare motsatsen då många länder upplever någon form av nationaistisk renässans som snarare bygger på hat mot grannen snarare än romantiska ideal om det egna.

I Christianstad (man bör som sagt återta den vackra, och historiska stavningen staden har haft) kanske man skulle börja marknadsföra sig som “Vattenriket Chistianstad” istället för “Spirit of Food” eller “The Greater Copenhagen”. Lösningen är knappast att överlåta marknadsföringskontoret över sundet….