Gång på gång ser vi företrädare tala om hur viktigt det är att arbeta mot mobbning och att inte göra sig lustig på andras bekostnad. Däremot har vi fått en utveckling där det snarare blivit en sport att driva med vissa återkommande “offer”, gärna på bästa sändningstid eller i våra största tidningar. Vissa s.k. “krönikörer” har t.o.m. kunnat bygga hela sina karriärer genom att göra sig lustig på andras bekostnad och smärta, hur är det möjligt i ett samhälle där vi arbetar mot mobbing? Finns det någon intelligent människa som sitter och skrattar eller som finner fenomenet ens minsta lustigt, och vilka utgör tilltänkt målgrupp?
Måste man vara som alla andra?
De som råkar illa ut i media är oftast både intelligenta men skiljer sig även kulturellt från mängden. Inte sällan stör sig också många svenskar när det går bra för någon, eftersom jantelagen är djupt rotad i det svenska samhället. Däremot är dagens fenomen av annat slag, när personer med avsaknad intellekt och briljans försöker tvåla till personer som lyser av begåvning. Inte sällan är belackaren någon från samma kulturella skrå, men spelar inte i närheten av den division som den man förlöjligar. Det är inte heller helt ovanligt att man på olika sätt gör det i skydd av humor; men det är inte humor – det är mobbing. När “offret” sedan många år inte längre skrattar, kanske uttalat suicidala tankar i TV; måste man inse att man passerat alla tänkvärda gränser.
Paradishotellet och arga hantverkare
Tittar man på andra program som vuxit fram finns det koncept som Paradishotellet som till stor del handlar om självförnedring, medans andra program som arga hantverkare, finansfällor tar sin utgångspunkt i att först förnedra men sedan hjälpa. Deltagarna själva, vilka satt sitt hopp i att medverka i TV vet således om att förnedring inför hela svenska folket står för dörren; allt i hopp om att återvinna modet att öppna förra månadens räkningar. Denna förnedrings-konsumtion där varje vecka innebär en ny familj att skratta åt, skiljer sig från de briljanter som ovan råkar illa ut. Deltagarna i dessa program tillhör inte samhällets övre skikt, och därför finns det ingen som vill slå på de som redan ligger ner när veckan väl är över. Således fastnar inte dessa deltagare i minnet så länge det inte är ex. en vuxen man som gråter när xboxet säljs eller på annat sätt utmärker sig.
Lex Public Service
På senaste tiden har även nivån sjunkit i public service, där man nu instämmer i att man ska kunna tåla skämt. Frågan som behöver ställas handlar kanske snarare om vem som avgör vad som är kul, publiken som skrattar eller offret som tar illa vid sig? När public service dessutom rekryterar direkt från kvällspressen, vars redaktionella standard knappast är i linje med vad public service borde vara; kan man rimligen hitta förklaringar i utbudsförändringar mot konsumtions-media. Är det verkligen i linje med public service att uppmuntra människor att gifta sig med en främling, när inget äktenskap dessutom tycks ha fungerat efter tre säsonger (vi hittar endast uppgifter om skilsmässor) och flera av tidigare deltagarna varnar andra för att medverka kan man fråga sig varför man dessutom köper in sändningar från Norge, Australien och Förenta Staterna? Tänk om SVT istället gjorde ett tv-program om ett äktenskap som fungerat i över 50 år och lyft fram tips och tricks för ett lyckligare liv?
Medier bör värna konstnärers integritet och leverera program av hög kvalité som inte bygger på förnedring, utan snarare uppmuntrar till kunskap och kultur. Ansvariga utgivare bör ta just ansvaret att hålla sina tidningar fritt innehåll som endast bygger på raljans och elakheter, det blir dessutom än mer pinsamt om belackaren är universum ifrån den språkliga bildning, begåvning och fingertoppskänsla som offret i sammanhanget besitter.
Pilot Emeritus