Jag tror att vi är många som tycker det är helt okej att en direktör ska ha gedigen lön. Däremot finns det dem som sett nidbilder av direktörer med fötterna på skrivbordet, cigarren i munnen och en i övrigt nonchalant stil. Detta har färgat många människor i två grupper, de som engagerar sig i Vänsterpartiet och de som tror att det utgör någon form av normbeteende för hur en chef skall vara. Denna nidbild av en direktör existerar inte på riktigt i bra företag, oftast jobbar dessa mer eller mindre dygnet runt och har ett ansvar som sträcker sig långt efter klockan fem då vi andra redan har stämplat ut.
The middle man
På en arbetsplats finns det alltid människor som tar olika roller, du har t.ex. personen som strosar runt i korridoren och till synes tycks sakna arbetsuppgifter. Man kan också finna de som knallar runt och ger människor massage, och så klart finns det också vanliga arbetare som du och jag. Oftast finns det dessutom de som blivit befordrade till mellanchefer, vilka ofta är ett intressant släkte. Istället för att vara de som jobbar hårdast och sätter standarden på avdelningen verkar dessa figurer se det som att “nu är det min tur att bestämma”. Inte sällan är det dem som tar kaffe eller rökpauser oftast , man slirar även på rasttider. Ett annat tecken på en dålig chef är att de aldrig befordrar någon som de uppfattar vassare än sig själva. Risken finns ju att människan som är framåt utmanar mellanchefen och mellanchefen blir degraderad dvs. en möjlighet för företaget blir istället ett personligt hot? Således finns det många exempel där fel personer blir mellanchefer och där duktig personal inte kommer fram för att någon agerar bromskloss. Det finns dock flera fördelar med att anställa en vassare person än sig själv som medarbetare. För det första slipper man dubbelkontrollera personens arbete i samma utsträckning som någon som inte är duktig, för det andra bibehåller företaget kompetenser istället för att dom går till en konkurrent. För det tredje ökar oftast innovation oftast företagets vinster. För det fjärde kanske man lär sig något?
The middle man avancerar uppåt inom organisationen
Tyvärr finns det många organisationer som inte upptäcker att man gjort en felrekrytering och ibland avancerar dessa personer uppåt. Deras ansvar ökar, men de grundläggande karaktärsdragen består. Bristen på omdöme är t.ex. en av dessa frånvarande dygder. Hur kan det t.ex. komma sig att man varje år kan läsa om personer på förtroendeuppdrag som ser det som självklart att organisationen ska betala för dyra viner, partners övernattningar eller lyxmåltider? Lär sig inte mänskligheten? Speciellt stötande blir det när organisationer är relativt lågavlönade, som t.ex. fackförbundet kommunal eller som idag Mjölk-kooperativet Arla där medlemmarna är helt vanliga bönder. Bristen på omdöme är uppenbar, istället heter det att “man gjort fel och det har man nu rättat till det”. Uppenbarligen har inte VD:n i Arlas fall förstått problemet, hans instinkt och magkänsla borde ha insett att “bonden Per Olsson” inte är villig att betala fruns flygbiljett eller notorna på Stockholms finaste krogar. Istället handlar det om en girig människa som likt the middle man sannolikt anser att “nu är det min tur”. Det är ett faktum att han inte förstår allvaret i situationen utan istället bortförklarar sig kring representationen är tydlig. Detta visar han genom att påstå att han nu har betalt flygstolen (som om det skulle lösa hans ifrågasatta omdöme?), det är alltså uppenbart för alla utom direktör de Sauvage att han är olämplig på posten. Detsamma gäller även Annelie Nordström på fackförbundet Kommunal, det handlar inte om att rätta till lägenhetsaffärer och krogköp utan snarare om bristande omdöme, dvs. en grundläggande karaktärsegenskap; där personen aldrig skulle blivit chef. Dessutom är dessa figurer sällan lågavlönade, således borde 2000 kr på flygstolar inte ens marginellt dränera portmonnän…
Klassens i särklass bästa elev Ingvar Kamprad, se och lär gott folk.
Smålänningen Ingvar Kamprad, grundare av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd Aktiebolag även mer känt som IKEA är någon som förstått hur detta fungerar. Hela hans image är att vara low-key, köra billiga bilar, och vara ett med Ikeas personal på golvet. När SVT och Uppdrag granskning avslöjar att han har många miljarder dolda i en stiftelse i Schweiz händer något oerhört intressant i samhället, väldigt många människor tar Kamprads parti och undrar vad statstelevisionen sysslar med? Uppenbarligen är vi många som tycker detta är helt okej, och svaret beror sannolikt till väldigt stor del av att Kamprad är folkkär och aldrig framstått som girig. En folkets man helt enkelt. En relevant jämförelse är t.ex. industrimannen Percey Barnevik som inte hade samma image när hans miljardpensionsaffär briserade i pressen, det gick t om så långt att statsministern hade offentliga synpunkter i TV. Det faktum att Barnevik ökat ASEA och senare ABB:s (ASEA Brown Boveri) omsättning, försäljning och aktiekurs många gånger om vilket procentuellt sätt drivit upp hans pension ville ingen lyssna på. Barnevik betalade också tillbaka en stor del, och har sedan dess arbetat mycket med välgörenhet för tredje världen vilket säkerligen återupprättat hans förtroende hos många svenskar.
Den gyllene frågan att ta till när man fått låna bolagets Visakort för representation
Hade Ingvar Kamprad gillat detta inköp på denna plats?
Pilot Emeritus