Kulturen är föränderlig hörs ofta av personer med vänstervärderingar, man ska “våga ha ett öppet sinne” när dessa individer attackerar och rentav monterar ner tradition eller historia. Även om historien om Aladdin skiljer sig en hel del från originalet i Tusen och en natt, är det uppenbart att det skiljer mycket mellan den tecknade och den nya versionen i CGI. Frågan är vad som hänt med företaget Disney, eftersom de produktioner de numera gör många gånger är politiserade. Ser man en vit man är han alltid ond, och de goda krafterna tillhör antingen en kvinna eller någon av “utsatt minoritet”.
Star Wars är kanske det tydligaste exemplet, där de tidigare manliga hjältarna numera utgör skurkarna. På samma sätt som Skönheten och odjuret gjort LeFou till den första HBTQ-karaktären, erbjuder Aladdin en ny historia om en prinsessa som tack vare sitt kön inte får bli sultan. (Spolieralert) När filmens slut gör Jasmin till sultan istället för att Aladdin ärver kungariket som i boken respektive den tecknade föregångaren, speglar det förvisso en modern monarki med full kognatisk tronföljd; något som har mycket lite att göra med de patriarkala samhällena i Mellanöstern för 1000 år sedan. Frågan är hur många som blivit upprörda om Aladdin fått kungariket, hade biobesökarna ens tänkt tanken att det egentligen borde vara Jasmin som är tronarvinge? Sanningen är att den tidigare tecknade filmen som är helt opolitisk skapar inga tankar vem som egentligen borde få kungariket, utan alla besökare blir glada att hjälten Aladdin räddar Anden, dagen, kungariket, får bruden och blir tronföljare; en klassisk hjältehistoria likt Elddonet av H.C. Andersen.
Ur rojalistisk synpunkt är det nog mycket få, knappast någon som hade tyckt att Prins Daniel skulle bli Kung Daniel för att han gifte sig med Victoria; han är nämligen inte kunglig. I Danmark var debatten högaktuell då prins Henrik beklagade sig öppet om att han ville bli kung av Danmark, likvärdig med sin fru Dronningen; konstigt “nog” hade inte denna fransman någon annan med sig på idén än sig själv. Vi kan alltså konstatera att sagan och verkligheten ser helt olika ut. I Sverige abdikerade till och med drottning Ulrika Eleonora (Karl XII syster) till förmån för sin man Fredrik av Hessen. Med det sagt finns det många länder som inte tillämpar full kognatisk tronföljd (äldsta barnet blir kung) utan vårt grannland Norge har “bara” kognatisk tronföljd (prins trumfar prinsessa); kronprins Haakon är lillebror till sin storasyster prinsessan Märtha Louise (hon som gifte sig med Ari Behn och nu lever livets glada dagar med en Shaman). Kung Harald måste vara överlycklig…
Sett till effekterna, musiken, manuset är filmen mycket sevärd och snyggt gjord; men det är ett minus att Disney politiserar en film som borde vara fri från politik. Vi nostalgiker som gått och tittat på Aladdin och minns det som en film om en klassisk hjältesaga, kommer därför bli besvikna eftersom sagan numera inkluderar feministisk frigörelse med helt nya scener. Således är det troligt att är man vänster i sitt synsätt, anser att kvinnan är förtryckt i samhället; så kommer man tycka den här filmen är kanon och speglar verkligheten precis som den är. Man kommer använda ord som modig, jämställd osv. Är man lagom konservativ, vill se en klassisk Disneyfilm utan att känna genuskamp; då kommer man nog uppfatta flera scener som någonstans mellan tröttsamt till provocerande. De nyskrivna sångerna på detta tema följer inte heller det arabiska big-band temat, som filmens musikaliska linje annars följer; vilket ökar känslan av att de känns felplacerade och nykomponerade. Vill man vara lite elak kan man säga att man får vara tacksam att Aladdin inte kom ut som asexuell eller annan nyuppfunnen läggning vi alla ska bekräfta.
Även om artikeln kan uppfattas som lite elak, är den nya Aladdin sevärd och får 3/5 Förnuft-poäng; det är bara synd att Disney idag inte kan låta bli att politisera sina filmer.