Sverige har ett nytt frälse, ett politiskt frälse som uppenbart saknar skrupler. Hur kan man påstå sig representera vanligt folk och framförallt arbetarrörelsen och samtidigt söka extra ersättning (s.k. fallskärm) när man tvingas avgå; pga. att man misskött sitt ämbete till den grad att man inte längre åtnjuter parlamentets förtroende? Vad har man egentligen för en unken syn på begreppet förtroendeuppdrag? Dessutom kan man fråga sig vad man egentligen uträttat under sin tid som statsråd som skulle väga upp den enorma utbetalning på ca 1,5 miljoner per person (även om riksdagslönen räknas av)? Är man invald i riksdagen borde det inte vara förenligt att kunna plocka ut en statsrådsfallskärm, utan man borde rimligen återgå till sin blygsamma riksdagslön på 63 800 kr.
Ministrarnas fallskärm – 4,5 årslöner för en industriarbetare
För ca 6 månader sedan publicerade Aftonbladet en artikel kring hur många industriarbetarlöner det gick på en “VD-lön” (hos den ekonomiska eliten). LO:s ordförande uttalade då “Det är så jävla moraliskt fel”, uppenbart är samme ordförande tyst idag. Även om det var betydligt fler industrilöner finns det en viss skillnad på att vara direktör för ett privatägd företag och att vara folkvald eller besitta ett statsrådsuppdrag (minister). I privata företag sätter marknadskrafterna lönen, vill företagen inte betala det direktören efterfrågar kommer företaget att tacka nej och hitta en billigare förmåga; därför är Aftonbladets artikel tämligen ohederlig – it takes two to tango. Däremot har de avpolletterade statsråden Johansson och Ygeman knappast tillträtt tack vare marknadskrafter, utan för att tillträdande statsminister Löfven valde dem till sin ministär efter att dessa valts in i Sveriges riksdag. När man således går tillbaka till sitt riksdagsuppdrag, som man blivit vald till; varför ska man då ha ministerlön för en tid man inte tjänstgjort? Finns det någon rimlighet i det, när man uppenbart vill fortsätta inom politiken?
Skillnad på aktiva handlingar och passiva handlingar
Det är en sak om någon annan bestämmer att man ska få en generös slant utan ens egen vetskap, “tack för din tid; vi har satt in en slant på ditt konto”. Det är en annan sak om man som “arbetarledare” tycker att man ska ha mer eller mindre dubbla riksdagslönen och ansöker själv, trots att ens arbetsgivare svenska folket (representeras av riksdagen) tänker uttala misstroende. Rimligen kan man fråga vem man representerar då? Vilken vettig socialdemokrat skulle lägga sin röst på Ygeman eller Johansson, vars handlingar är att betrakta som omoraliska; dock lagliga?
Rimligt med fallskärmar om arbetslöshet är att vänta
I fallet Gabriel Wikström, sjukvårdsministern som aldrig studerat medicin, är förutsättningarna väldigt annorlunda. För det första borde han aldrig fått jobbet eftersom det inte handlade om “bristande erfarenheter” utan “total avsaknad av erfarenheter”, för det andra vet vi inte hur processen till hans utnämning såg ut; uppenbart saknar Wikström även en riksdagsplats att falla tillbaka på. Således är fallskärmen legitim eftersom han både sagt upp sig som SSU-ordförande samtidigt som han uppenbart saknat annan anställning; Wikström har uppenbart tagit risk när han naivt axlat den ledande rollen för svensk sjukvård utan en personlig plan B.
Kanske säger någon att risken är stor att man förlorar duktiga f.d. statsråd om de avsäger sig sin riksdagsplats för att fallskärmen är för stor? Vänder man på resonemanget kan man fråga sig hur trovärdig man är om man väljer pengarna framför sina politiska ståndpunkter? Rimligen måste den andra frågeställningen vara betydligt mer central än den första; Moral Hazard hör inte hemma inom politiken. Hade Socialdemokraterna velat leva som de lär och vara trovärdiga kring vilka man påstår sig företräda, är det angeläget att offentligt begära att Ygeman och Johansson avstår sina extra utfästelser; alternativt få dem att skänka dem till välgörenhet.