När dagens press- och yttrandefrihet är begränsad av vad man får skriva och vilka som intervjuas bör det som tidigare kallats alternativ media tänka om. Alternativ som begrepp har ett negativt värde eftersom ordets innebörd handlar om att det skulle kunna finnas alternativa förklaringar, något som vi ofta förknippar med konspiration. När många fria tidningar ägnar sig åt oberoende och granskande journalistik, men tar med alla sidor istället för att exempelvis agendamässigt skala bort allt bra President Trump gör; handlar det inte om konspiration utan redaktionell frihet. Därför behöver den fria pressen döpas om till vad de är, tänkande redaktioner som bildats på gräsrotsnivå i syfte att erbjuda journalistik som vi en gång i tiden kände den. Den fria pressen behöver också egna organ där vi kan diskutera pressetik utifrån våra villkor, framföra kritik när så behövs; samt en plats där även allmänheten görs delaktig. Det är därför en mycket dålig idé att söka medlemskap i redan etablerade organ, eftersom fria medier således måste underkasta sig etablerade mediers regelbok; dvs. inte den liberala fria tanken att bejaka mångfald i åsikter – utan istället kön, läggning och etnicitet.
Yttrande- och pressfriheten är en frihetlig och inte längre “liberal” tanke
Numera hör man ofta att “alternativ media är ett hot mot tryckfriheten” eftersom dessa radikala socialister och s.k. “liberaler” ofta ser sin egen politiska idé som signifikant med pressfrihet, därför var inte regeringen och alliansen främmande att inskränka press- och yttrandefriheten i våras; eftersom dessa numera selekterar bort det man inte ska läsa eller kommentera (“nej honom kan jag inte läsa han har fel värdegrund… osv.”). Är det så yttrandefrihet och demokrati fungerar? Utmanar man s.k. “liberala” idéer betraktar dessa individer det hela inte bara som ett motargument utan ett slag mot pressfriheten eftersom man själva betraktar sig som liberaler och pressfrihetens försvarare. Det faktum att liberalism handlar om individens frihet och rätten att skriva vad man vill gör att dagens “liberaler” inte är liberaler utan i olika grad socialister; medans de liberala värdena rörande press- och yttrandefrihet representeras av de som opponerat sig. Däremot är liberalism som ord väldigt missbrukat idag eftersom de som påstår att dom är det inte förstår vad de borde försvara utan lobbar för överstatlighet och att flytta beslut från medborgarna, därför bör fri media använda ordet frihetlig istället för liberal när man förhåller sig till press och yttrandefrihet.
Anders Lindberg, Wolfgang Hansson, Jens Liljestrand, Lars Lindström och Karin Lennmor fyller en funktion
I kommentarsfält kan man ibland se personer som vill tysta de åsikter man ogillar istället för att bemöta dem, hela tanken är direkt felaktig. Snarare är Lindberg som ledarskribent, Hansson som utrikeskorrespondent, Liljestrand som kulturskribent, Lindström som krönikör och Lennmor som skvallertacka inriktad på kungafamiljen; alla goda exempel på när pressen fungerar som sämst. Vilket betyder att även den sämsta av frihetliga skribenter har en mycket god möjlighet att göra bättre journalistik eftersom konkurrensen är så dålig. Därför ska man komma ihåg att de som ljuger mest är det lättare att dra ner byxorna på genom att presentera fakta, och på så vis själv öka i trovärdighet. Därför bör man som debattör i sociala medier även dela deras artiklar och belysa de felaktigheter som finns, eftersom man uppmärksammar vänner om hur vinklat, skarvat, ensidigt och bedrägligt många journalister i allmänhet och i ovan nämnda fall synnerhet skriver.
Presstöd till mindre istället för större aktörer
Den fria pressen bör även se som sin uppgift att förändra presstödet att även mindre men stabila tidningar kan erhålla presstöd (om än i mindre skala med några tusenlappar i månaden), där man även hjälps åt att lyfta fram hederliga redaktörer oavsett politisk tillhörighet; eftersom Sverige behöver återgå till sakfrågor istället för epitet och skvallerjournalistik. Tidningarna bör även fokusera mer på allmänbildning och samhällsfördjupning, dvs. presstöd bör inte betalas skribenter inriktade på s.k. “nöjesjournalistik”; eftersom innehållet många gånger fördummar människor eftersom riktiga nyheter försvinner i flödet. Tittar man på dagens fria medier är det ingen som ägnar sig åt nöjesjournalistik, utan den största skillnaden är att de är helt inriktade på samhällsjournalistik.
Dagens tidningar drivs inte runt av vanliga läsare, utan det handlar om ex. Liseberg, Specsavers, Scandlines, CTC Värmepumpar, Bynk, Peugeot och Mercedes-Benz i Expressens fall eftersom dessa annonserar i tidningen. Vill vi fria medier förändra medielandskapet bör vi uppmana våra läsare att bojkotta de företag som väljer att stödja tidningar som inte skriver hederligt, eftersom dessa lika gärna hade kunnat stötta den fria pressen istället. Därför kan det finnas poänger i att sammanställa en lista på företag som stödjer dessa tidningar respektive den fria pressen för att allmänheten därför ska kunna fatta bättre beslut om vilka företag man vill handla ifrån och inte. De marknadschefer som sätter sprätt på företagens pengar vill nämligen ha klick samt bibehålla sin försäljning, därför är det troligt att många är måna om att inte fastna i register som många potentiella kunder fattar rationella beslut efter. Skulle den fria pressen istället få fler annonsörer hade vi över en natt kunnat förändra medielandskapet och börja avlöna redaktioner med fördjupande samhällsreportage, byggda på hederlig journalistik. Det är därför troligt att de företag som vågat satsa på den fria pressen hade stärkt sina varumärken på sikt, vunnit nya konsumenter; samt hjälpt till att förbättra allmänbildningen och den politiska hederligheten i det här landet. Ensam är inte alltid stark utan samarbete är oftast nyckeln till framgång.
Tänk om vi åter kan vrida tillbaka klockan och trycka tidningar folk vill köpa för att läsa vad som står?
Stöd gärna Oberoende Förnuft via Swish: 0768 – 56 00 00 och stötta således fri svensk press.