Alla som någon gång utsatts för censur pga. bättre argumentation än motdebattören vet hur viktigt det är med fri yttranderätt. Det spelar ingen roll om du argumenterar i någons facebooktråd och vederbörande hellre raderar dina inlägg än bemöter dig, särskilt pikant kan det bli när motdebattören sitter i riksdagen; eller om du får hela ditt arkiv raderat från exempelvis Youtube. Förfarandet är egentligen inget nytt, makten kommer alltid att attackera de som utmanar dem; det spelar ingen roll om du heter Karl XIV Johan eller Thomas Mattsson.
Lex Granskning Sverige
För någon månad sedan lyckades Expressen efter påtryckningar radera Granskning Sveriges olika youtube kanaler, eftersom man officiellt menade att de sprider hat och hot i samhället; medans man inofficiellt hävdade upphovsrätt på artikelklipp som skärmdumpats i deras video som underlag till diskussionen. Även om den här redaktionen inte står bakom alla åsikter Granskning Sverige uttryckt så är det tydligt att deras videos inte innehåller vare sig hot eller hat; utan endast telefonintervjuer där man ifrågasätter personer som fattat märkliga beslut; eller uttryckt politiska uppfattningar som inte stämmer överens med vad som är verklighet. Gransknings Sveriges stora framgångar låg i att de kunde få lyssnarna att skratta eller skaka på huvudet, och således ifrågasätta den uppringde. När en av deras medarbetare Fabian Fjälling avslöjade sig, resulterade det i att man skickade personer till hans hem där man sedermera hängde ut honom som ett troll inför hela landet.
Makten står alltid för stigmatiseringen
Vem som är maktfaktor märks tydligt när man utmanar den, något Fjälling blev varse om när han publicerades med namn och bild på löpet. I ett normalt land där pressen inte allierat sig med makten, dvs. sprutar champagne eller dricker rosé tillsammans på Gotland en gång per år; hade dessa rimligen gjort den typ av granskning alternativa medier gör. När man inte ifrågasätter politiker med rätt s.k. värdegrund som står och ljuger i tv, är det tydligt att ett symbiosförhållande uppstått eftersom politiker inte ifrågasätter media heller. Därför kan rena lögner spridas om att Sverigedemokraterna skapar kaos som “fäller” (negativt laddat ord) regeringens budget, det faktum att det är regeringen som ska kohandla stöd är det inte en enda ledande journalist i landet som ifrågasätter? Istället ifrågasätter man ett parti för att dessa inte lägger sig platt för en politik deras väljare i väsentlig grad ifrågasätter, hur är det rimligt? På samma sätt kan det gå närmast obemärkt förbi att regeringspartierna och alliansen velat ändra i grundlagarna för att göra det svårare att skriva om migration (om man inte av staten fått tillstånd); eftersom pressen inte ifrågasätter makten utan stigmatiserar de som ifrågasätter dem eller deras symbios.
https://www.youtube.com/watch?v=szaKnOhJbow
Lex The Donald
Fallet Donald Trump är således mycket intressant eftersom han byggde sin valkampanj på att ifrågasätta symbiosförhållandet mellan makten (dvs. Clintons och stora bolag) och pressen; en kamp folket stödde honom i (se klipp ovan). I Sverige klippte man till stor del bort dessa argument, och framhöll istället Trump i sina mest ironiska uttalanden; vilket stigmatiserade honom istället för att svenskar började ifrågasätta våra egna mediehus som arbetar på samma sätt. Dessa svarade med att försöka klistra Ryssland på Trump i allt, då denne ville ha en mer neutral och pragmatisk politik; uppenbart finns det starka krafter som vill ha Ryssland kvar som fiende. Det faktum att Trump ifrågasatt medierna och makten har gjort att pressen gjort allt för att sänka honom. Man har letat upp en kvinna som sysslat med porr som Trump vänstrat med, man fortsätter skriva om Ryssland, man skriver artiklar att han tassar omkring i sin morgonrock i vita huset, man spekulerar i om hans hustru ska lämna honom, samt desavouerar honom på de sätt det är möjligt. Observera att ingen ifrågasätter hans politik utan medierna ägnar sig endast åt att ge sig på hans person, uppenbart går USA som en klocka. Svartepetter-retoriken med Ryssland är något vi kunnat se i Sverige med där många partier ägnat sig åt att klistra Putin på Sverigedemokraterna istället för att bemöta deras politiska argument; något etablerad media inte ifrågasätter eftersom de är allierade i sina gemensamma värdegrund.
För alla som läst en historiebok om olika epoker är det tydligt att vi står inför en tid av “revolution”, eftersom fler och fler av folket ifrågasätter makten (dvs. politiska eliten och pressen). Vi kan se det genom att fler alternativa medier ploppar upp (vilket är ett tecken på stärkt demokrati och inte tvärtom) på medborgarnivå, vi kan också se det i och med att stigmatiseringen ökat från de som besitter makten; dessutom är det tydligt när Sverigedemokraterna växer som vår tids folkrörelse samtidigt som liknande partier som MED och AfS ploppat upp. När politiker kallar människor anti-demokrater eller främlingsfientliga som bytt partier med allt vad detta medför, hur troligt är det att någon som konverterat till “ifrågasättande revolutionär” kommer tillbaka efter alla förolämpningar? Är det inte mer troligt att dessa väljargrupper är mer hårdhudade och uppriktigt förbannade över vad de blivit utsatta för? I den meningen är det tydligt att det finns en kamp om yttrandefrihet och att denna idag förs av alternativa medier som ifrågasätter makten, samt människor som lämnat partierna som ingår i etablissemanget. En kamp som inte är helt olik den kamp Lars Johan Hierta gjorde med dåtidens alternativa media “Aftonbladet”, när han utmanade kungahusets makt för att få pressfrihet. Är det en helt orimlig tanke att tro att han också varit dissident om han levt idag?
Hade man velat bromsa denna utveckling hade man nämligen öppnat upp för sakliga kompromisser med Sverigedemokraterna; istället för att fortsätta sätta parlamentarismen ur spel med en svag minoritetsregering där oppositionen agerar splittrat eller lägger ner sina röster. Väljer M och S att ingå en koalition under nästa mandatperiod är det troligt att dessa kommer radera ut sig själva, eftersom oppositionen kommer att bestå av Sverigedemokraterna som kommer stå sakligt obemötta. När fler och fler läser alternativa medier, och färre och färre är villiga att betala för dagliga dagstidningar är det mycket lite som tyder på att dessa skulle få mindre inflytande; tvärtom är det troligt att fler och fler kommer ifrågasätta dålig argumentation och ohederlig retorik hos både befintliga mediehus och maktkorrumperade politiker.
Vill man ändra på utvecklingen bör politikerna agera hederligt, och behandla alla lika dvs. bilda majoriteter tillsammans med Sverigedemokraterna (om uppgörelse kan nås); eftersom fortsatt stigmatisering endast ökar motståndskraften hos de som fått nog. Vill media återfå sin roll är det också mycket enkelt, bryt alliansen och börja ifrågasätt politiker som gör ett dåligt arbete; istället för de medborgarjournalister som idag tagit över denna funktion.