Det går nuförtiden knappt en dag utan att någon fastighet utsätts för bombdåd, där det är uppenbart att kunskapen att göra bomber spridits både ner i åldrarna och mellan kriminella element. Sverige befinner sig i en situation där våra straff inte längre avskräcker, utan där bombdåd blir lika vanligt som att palla äpplen; det är ett problem. Att därför tro att den här typen av brottslighet skulle minska av sig själv är inte troligt, utan det krävs åtgärder som visar att det svenska samhället har en absolut nolltolerans mot bomber. Det är inte heller rimligt att media och vänsterdebattörer tonar ner problemen (dvs. inte “utmaningarna”) till ”sprängningar”, vilket är det man gör när man t.ex. bygger en motorväg; utan en bomb ska kallas för en bomb.

Var går gränsen på att vara terrorist?

När någon placerar ut bomber på olika bussar i London eller på diskotek i Bali är det få som funderar om man är terrorist eller inte. När samma typ av individer placerar bomber i människors hem, så är man plötsligt ”kriminell” och inte terrorist. En ganska märklig logik, då hemmet är människors många gånger heligaste plats. Även om färre skadats fysiskt i dessa bombdåd som blivit mycket vanliga, påverkar det många människor att känna sig otrygga i sina egna hem. En utveckling som är fullständigt oacceptabel. Svensk lagstiftning borde därför betrakta de sociala skador som uppstår utöver de uppenbart materiella när det kommer till utdömande av straff. Det är många människor som fått sin frihet begränsad i en stadsdel eller stad när en terroriserande bomb briserar. Det bör vägas in i straffet.

Tjugo år är inte orimligt för en bomb, detonerad eller inte.

Lika lite som man bör få straffrabatt för att vi har duktiga läkare som räddar brottsoffer från en säker död, bör man som samhällsterrorist inte få rabatt för att polisen hittade bomben innan man han detonera den. Är man beredd att ägna sig åt så pass allvarlig brottslighet, bör man också vara beredd på att kasta bort upp mot tjugo år av sitt liv i en bur. Alla människor har nämligen samma möjlighet, man måste inte bli terrorist utan kan lika gärna välja att arbeta på posten eller söka arbete på IKEA. Det är inte heller synd om dessa individer, det är dock synd om de som blir mördade av en bomb eller känner sig rädda i sitt hem. Det är utifrån deras perspektiv rättvisa ska skipas, ett perspektiv som många gånger blir bortglömt när man enligt woke-perspektiv snarare tycker synd om samhällsterroristen i fråga.

Men hårdare straff minskar inte brottsligheten säger dom?

Det är helt säkert så att brottslingar många gånger återfaller i brottslighet, men faktum är att under tiden någon sitter i fängelse så är man inte ute på gatorna. Det finns det ett viktigt värde i, farliga individer ska förvaras i bur för att göra samhället tryggt igen. För varje person som döms för allvarlig brottslighet blir alltså samhället lite tryggare, ett perspektiv som är minst lika viktigt och kanske viktigare än huruvida brottslingen rehabiliteras. När kända kriminologer således argumenterat akademiskt för att vi inte ska ha långa straff utan de facto få tungt kriminella på våra gator för att återfallsrisken inte minskar, behöver man inte vara akademiker för att förstå varför Sverige ser ut som det gör.

Sverige behöver därför ta ett krafttag och införa en praxis som bygger på nolltolerans, där man mycket aktivt spårar upp och lagför individer som ägnar sig åt att bruka terror mot allmänheten. Domstolar behöver därför använda hela straffskalan, istället för att ge rabatter för att någon endast sprängt en bomb för första gången. Det är just då man ska markera, istället för som idag närmast släta över. Vi behöver även öka möjligheterna så fler vågar vittna, där straffen för att hota eller ge sig på vittnen läggs i linje med respektive brott; det är ju nämligen det som ligger i vågskålen när en individ sätter sig över rättsapparaten. Har man möjlighet till solidariska straff med gärningen, med ett minimumstraff som idag, borde vi även se färre övergrepp i rättssak. Precis som med bomber behöver vi göra det mycket oattraktivt att skrämma vittnen, så att rättvisan både har sin gång men också segrar när domarens klubba faller.

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook