Som vanligt när det kommer till den svenska vänsterliberala synen på myndigheterna handlar det om att man förnekar problemen in i väggen, för att senare säga att “vi” (inkl. de man brunsmetat som rasister för att ha påtalat problemen) “varit naiva” eller “inte såg det komma”. Det slår aldrig fel, vilket beror på att våra politiska ledare inte vågar ta tuffa beslut eftersom det med stor sannolikt kostar dem de höga lönerna och jobbet. Därför har vi kunnat se Uppdrag granskning redovisa flera olika identiteter på olika gärningsmän, där man kan lyfta fler bidrag per identitet. Att Iraks försvarsminister (eller någon som är identisk) nu ertappas lyfta bidrag från Sverige är knappast en slump, det är så här det fungerar; eftersom den som ifrågasätter systemet är att likställa med Adolf Hitler enligt rådande PK-praxis.
Hur ett u-land fungerar i praktiken
När det kommer till FN-missioner är det tydligt att man kan dra en del paralleller mellan befäl från u-länder och svenska politiker och byråkrater. Det råder nämligen stor skillnad i hur svenska befäl och utländska befäl fungerar och vem som tar beslut, utländska officerare är nämligen väldigt rädda för att göra fel eftersom man då mister de höga lönerna. Därför är det inte ovanligt att man förlorar handlingskraft eftersom dessa inte vågar fatta beslut. Fenomenet finns även i Sverige där våra byråkraters och politikers löner stiger i samma takt som problemen (deras s.k. “utmaningar”) ökar. Vi kan se att båda ger förmåner åt varandra, byråkrater åt politiker och politiker åt byråkrater. Tyvärr förstår man inte att folket är arbetsgivarna, en läxa som blev mycket dyr då adeln och prästerna gjorde samma sak åren innan franska revolutionen.
Larm efter larm och inget händer
Det spelar ingen roll hur många som slår larm om olika saker, Myndighetssverige står still, ansvariga vill nämligen inte riskera jobbet. Blir man inte uthängd av public service finns godhetens apostlar likt Niklas Strömstedt (som aldrig behövt ta samhällsansvar) som gärna sitter upp och sjunger en sång, ju högre häst desto längre från förorten; mönstret är tydligt. I senaste bidraget hade han åtminstone självdistans nog att framföra att han bor på Södermalm, etablissemangets eget paradis. Personer som Strömstedt uppmuntrar nämligen u-lands fenomenet där ledare flyr sitt ansvar, eftersom det finns många som inte vill inse hur hemskt samhället blivit; svensk socialism har nämligen lärt oss att inte ifrågasätta. Det är inte konstigare än nationalsocialister (nazister) som inte ville (eller idag vill) inse förintelsens omfattning, man ifrågasatte inte då heller när vänner eller grannar skickades österut med tåg. Det är nämligen tufft att stå upp och ifrågasätta vad som är fel, jämfört med att sjunga en sång där man brunsmetar vanligt folk utanför Södermalm som vill få stopp på eländet.
“Alla flyr från kriget och hinner inte ta med passet”
Det handlar om barn… skrek en hysterisk tant i TV, någon annan menade på att när bomberna faller så hinner man inte hämta passet… en tredje menade att kriminalitet i förorten beror på att posten lagt ner; den enkla logiken där ingen får ifrågasättas. Därför fanns eller finns det ingen kontroll av bidrag, ålder, nationalitet, is-engagemang utan de värsta mördarna vi sett sedan Hitlers dagar får brev från socialtjänsten. Att vi har en svensk medborgare som är en kopia av den irakiske försvarsministern förvånar nog ingen Sverigedemokrat, medans vänstern antingen duckar helt eller bortförklarar det som en engångsföreteelse.
Det säger sig självt att den förste “landsman” vi ska rycka medborgarskapet på är den irakiske försvarsministern som inte ens vill kännas vid att han enligt vänsterns logik är lika svensk som tunelbane-passagerarna Pelle och Lisa. Istället är det tydligt att vi nu fått en situation där gemene värde(av)grundsburen svensk kommer ifrågasätta om det är han på bilden, eftersom det var högern som uppmärksammade problemet. På samma sätt är det ingen som kommer vilja straffa dessa individer, oavsett hur många identiteter eller pass man plockat ut; de är nämligen “offer”. Blåser man samhället på bidrag, sjukpengar eller pensioner för påstått döda föräldrar spelar det stor roll om du heter Pelle eller Lisa men heter man Ali ben Ali får man istället amnesti.
När nu polisen “för dialog med Försäkringskassan”, kan vi ännu en gång vara säkra på att ingenting kommer hända den här gången heller; mer än att man häver den irakiske försvarsministerns sjukskrivning då vederbörande uppenbart åter är i tjänst. Kanske får vi också höra en och annan (s)jukvårdsminister hylla det som fantastiskt att sjuksiffrorna bland migranter nu är på väg nedåt, det fulländande hyckleriets cirkel sluts; och vänsterväljare känner ännu en gång att landet återigen är på väg åt rätt håll.