Nuförtiden är det big business för ett företag att ha rätt värde(av)grund, för 125 000 kr erbjuder RFSL HBTQ-certifiering dvs. 25 personer á 5000 kr/person. För de som vill komma undan billigare kan man kontakta företaget “Samkrafter” som till synes erbjuder samma certifiering (redaktionen kan omöjligt avgöra skillnader) för 49 000 kr för 25 personer. Tittar man på listan av certifierade verksamheter kan man konstatera två saker, för det första är listan lång och för det andra lyser privata företag med sin frånvaro (dvs. individer som betalar ur egen kassa). Vi kan alltså konstatera att mycket skattepengar rinner iväg för att människor ska få ett papper att man besitter rätt värde(av)grund, och att man är villig att spendera andras surt förvärvade skattepengar istället för sina egna för att få denna “solidariska” bekräftelse. Vill man istället ha en dos av förnuft, erbjuder vi förnuft-certifieringar för 4000 kr person; då får man ett minst lika tjusigt diplom och vi bjuder på kaffe (mjölk och socker ingår också)… (skämt och sido).
Avlatsbrevens återkomst
Fram till reformationen var avlatsbrev något som var populärt, för en hygglig slant kunde folket köpa sig fria från den gudomliga skuld de gjort sig skyldig till. Huruvida Sankte Per gav företräde i kön får vi med livet i behåll låta vara osagt, det vi vet är att katolska kyrkan blev rik på kuppen. Gemensamt med avlatsbreven är HBTQ-certifieringen något man betalar dyra pengar för, där utfallet är mycket oklart vad det innebär. När skattebetalaren står för notan tåls det att fråga vilken eller om det finns någon nytta, eller om det precis som avlatsbrevet handlar om att någon blir rik på vår gemensamma bekostnad. På samma sätt som man kan sälja diplom till restauranger går det uppenbart utmärkt att sälja HBTQ-certifieringar till offentliga verksamheter, skillnaden är att restaurangerna betalar för dessa utmärkelser för att få fler kunder; hur många väljer skolor eller Folktandvården i Uppsala pga. deras värde(av)grund?
Behandla andra som du själv vill bli behandlad
Livet är inte svårare än så, vill man vara gay eller bi eller trivs man i motsatta könets kläder; good for you! Who cares? Är du ett offer? Varför skulle du vara ett? Kanske beror det på ditt självförtroende? Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Innebär din läggning att du har mer att säga till om i samhället eller att du är bättre på det du gör, att din åsikt väger tyngre än människor som är straight; om du kallar dig demokrat är svaret nej. Personer som anser sig ha s.k. “tolkningsföreträde” är inte demokrater. I en demokrati handlar det om att den som har bäst argument vinner, inte vem som ikläder sig störst offerroll.
Samhället behöver starka människor inte offer
Problemet med HBTQ-certifieringar och där alla minoriteter i samhället får offerstatus är att de på allvar utmanar demokratin, eftersom det är svårt att föra dialog med människor som anser sig vara offer. Precis som den inbillade sjuke Argan i Molières pjäs med samma namn, blir dessa människor väldigt arga och upprörda när man ifrågasätter eller kommer med ett sakligt motargument; det är därför mycket svårt att göra sin röst hörd. Därför är det inte ovanligt att många HBTQ-människor lobbar för öppna gränser, eftersom man förenas i att vara offer med människor som kommer från tredje världen (trots att man inte har något gemensamt); det kallas intersektionalitet (se gärna videon längst ner för fördjupning). Det är också lätt att som migrant tro att deras fattigdom beror på vår rikedom i väst (marxistisk retorik), istället för att inse att korruptionen bland de egna ledarna i sitt hemland är utbredd eller att utbildningsnivån är låg. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet eller Demokraterna i USA har alla drivit politik att “se dessa människor” i deras lidande, man stryker dem helt enkelt medhårs för att vinna röster. Problemet när man gör så är att man uppmuntrar antidemokratiska tankar, vilket blir tydligt när dessa individer samlas i en protest; de erkänner exempelvis inte ens yttrandefriheten hos politiska motståndare utan skanderar “Krossa Rasismen” till synes utan att förstå bättre. Hur den lokale Sverigedemokraten som kanske haft ett jobb hela sitt liv och vill minska invandringen, gjort HBTQ-individen eller vänsterindividen till ett offer saknar helt grund; men det s.k. “utsatta offret” är övertygad om att vederbörande är förtryckt.
Det bästa skyddet mot HBTQ-certifieringar och andra marxistiska tankegångar är att skapa självförtroende hos sig själv, sina vänner, kollegor och familj. Varför det fel att vara en stolt svensk, medans stolt bög, flata eller trans anses utmärkt? Kan man inte vara båda delarna eller tom. stolt hetero? Så länge du är stolt över dig själv? Kanske är det största problemet i Sverige att vi har många offer, och en förtryckt stolthet så vida den inte förekommer i politiskt korrekta sammanhang? På vilket sätt blir ett bibliotek, en sjuksyster eller en röntgen-avdelning bättre för att ha betalat enorma summor för att belysa sin HBTQ-certifiering? Om det handlade om att informera om åsikter, där en person kommer ut och håller i en workshop; hur kan man då ta 15 625 kr / timmen under 8 timmar? Är det så man sprider s.k. “kunskap” eller handlar det om något annat… business på offerkänslor förslagsvis?
Kanske handlar det om att istället höja löner så man får de bästa bokmalarna, sjukdomsbekämparna eller röntgenspecialisterna; istället för att hitta människor med politiskt korrekta nymarxistiska åsikter där minoriteter görs till offer istället för arbetarrörelsen? Kanske behöver vi förutom att prägla stolthet i våra medmänniskor också göra löntagare för offentlig verksamhet ekonomiskt påverkade om de köper in saker och tjänster utanför kärnverksamheten, när vi så tydligt är på väg mot en lågkonjunktur; staten har inte obegränsade resurser bara för att man äger sitt eget penningtryckeri.