Säkerligen finns det många människor som finner frågeställningen politiskt känslig, men det är trots allt en fråga av vikt som av oberoende krafter måste ställas. Efter att regeringen klubbat att nästan alla s.k. ensamkommande “barn” ska få stanna måste vi ställa oss frågan hur genomtänkt det är när 80% av de Rättsmedicinalverket testat anses vara över 18 år? Är det verkligen rimligt att regeringen åsidosätter våra lagar, asylregler för att framstå som politiskt tjusiga; till vilken kostnad och till vilken sensmoral?
“De har inga kopplingar till sitt tidigare hemland”
Ett ganska vanligt argument som presenterats i debatten är alla de som påstår sig sakna minnen och kopplingar till sina tidigare hemländer, vilket flera vänsterpolitiker fört fram. En intressant fråga är hur vanligt fenomenet är, eftersom det så uppenbart tycks vara en generell uppfattning. Varför ser vi exempelvis inga svenskar som helt glömmer bort att de är svenskar efter att ha arbetat utomlands några år? Många ungdomar åker exempelvis till Australien, eller arbetar som aupair några år, varför ser vi inte fler tidigare svenska ungdomar som “helt saknar kopplingar till sitt tidigare hemland” eller “inte minns vilka de är”? Är det troligt att så många inte minns när de är födda eller hur gamla de är? När förmildrande omständighet blir norm, är det troligt att ett systemfel blottats.
Gräddfil för vuxna utan skyddsbehov
Det faktum att ca 80% av de man testat anses vara vuxna innebär att vi ger förtur till personer som ljugit om sin ålder som dessutom saknar skyddsbehov. Är det rimligt att våra skattepengar ska finansiera utbildning och välfärd till personer som egentligen inte har rätt att vistas i landet, för att miljöpartiet ska sitta kvar i en regering som dessutom saknar stöd i Sveriges riksdag? Är det inte en rimligare tanke att ge skydd till de som verkligen behöver skydd, istället för tvärtom? Asylreglerna är väl genomtänkta i en tid av lugn, att börja tumma på dem för att det blåser är varken förtroendeingivande eller speciellt genomtänkt.
Minoriteten som fick bestämma
Miljöpartiet fick i valet 2014 6,89%, det innebär att ca 93% röstade på något annat parti; samma resonemang om vilka som inte röstat har ofta förts om Sverigedemokraterna. När både Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avfärdar Miljöpartiets hållning är det ofattbart att man tillåter att dessa kan förhandla med ultima krav. Det ligger därför i alla sansade politiska partiers intresse att låta Löfvens regering bli en renodlad S-regering. Dessa fyra partier samlar idag över 70 %, ändå tillåter man att 6,89% görs till tungan på vågen i en så pass kontroversiell fråga? Även utan sverigedemokratiskt inflytande når man majoritet, att Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor hellre genomför skadlig politik än att släppa fram en S-regering som får större möjligheter att förhandla är ganska avslöjande beträffande karaktär. Ser man hellre att skadlig politik genomförs än att hjälpa Stefan Löfven att ta ansvar genom att upprätthålla lagar och regler där det råder väldigt bred samsyn; är det så vi ska bedriva verksamheten och vinna väljare? Sedan marknadsförs dessa som “vinnare” eftersom dessa kommer vinna missnöjesröster, rimligen kan man fråga sig vad vi egentligen har för politiker och politiska bedömare?
Sverige behöver ansvarstagande politiker som har ryggrad att fatta viktiga beslut även om dessa är emotionellt sett jobbiga. Det faktum att vi inte gett våra tolkar asyl som riskerat livet tillsammans med svenska soldater, för att istället prioritera vuxna som ljugit om sin ålder är häpnadsväckande. Vårt asylsystem har uppstått av en anledning, dvs. att hålla ordning och att prioritera rätt grupper eftersom välfärden inte är en oändlig ström. När man då vill ge sken av motsatsen genom att erbjuda allt till alla, är det kanske inte förvånande att välfärden är så bristfällig runt om i vårt land. Det är inte politikerna i Rosenbad som betalar priset, dessa har sina avgångsvederlag i trygg regi; det är personer som du och jag som får vänta flera månader på våra canceroperationer eller dagisplatser till våra barn.