Idag går det knappast att öppna en tidning utan att minsta väderfenomen kopplas till vad som beskrivs vara jordens undergång. När varje kraft har en motkraft är det tydligt att Newtons lagar även gäller i naturen så väl som politiken, en ökad CO2-halt ökar växtligheten eftersom dessa genom fotosyntesen efterfrågar och omvandlar koldioxid till syre. På samma sätt fungerar politiken, tycker någon si finns det alltid andra som tycker så. När Sverige är ett land med lika många invånare som New York City säger det sig själv att vi knappast kan påverka klimatet, ändå får man det intrycket när man lyssnar på dagens politiker. Här har alltså de mest ortodoxa och radikala miljöpartister fel, ty Sverige kan inte påverka klimatet, även om vi så återgår till stenåldern. Frågan är nämligen global och inte nationell, eftersom en nedläggning av Bromma och inställda flygturer mellan Göteborg och Stockholm är en fis i havet jämfört med över 1000 kinesiska kolkraftverk, varav ytterligare 43 st är under produktion.
Vår klimatpolitik är utifrån global kontext i stort sett verkningslös
Lyssnar man på Miljöpartiet får man lätt intrycket av att Sveriges s.k. klimatpolitik ska rädda världen och att det borde vara den viktigaste frågan för oss nationellt. En känsla där klimatalarmister dissar Mamma mu för att istället flyga in en härlig avokado från Sydamerika, ett intressant fenomen eftersom vårt land är fruset en stor del av året och alltså bygger på import. Det är därför mer troligt att den som äter svenskt kött är en mycket mindre klimatbov eftersom maten inte förknippas med långa transporter. Jämför man därför Kinas 1043 kolkraftverk med 2-3 dagliga flygplan mellan Stockholm och Göteborg, säger det sig själv att våra flygplan är ett spel för gallerierna. På samma sätt som ett stigande pris på bränsle knappast räddar världen utan endast gör att familjen Svensson inte har råd att åka på semester.
Föregångslandet Sverige
Därför är det också intressant att höra alla politiker prata om ”Föregångslandet Sverige”, eftersom det snarare handlar om vår självbild och inte hur andra nationer betraktar oss. Vi har nämligen felaktigt fått för oss att vi är en helig nation, moraliskt bättre än alla andra och där dessa skulle se upp till oss. Där det är tydligt att vanligt folk i bästa fall kan skilja Sverige från Schweiz och peka ut oss på en blindkarta, medan vår bild istället är att vanligt folk skulle vara intresserade av vår klimatpolitik; en mycket fiktiv bild som våra politiker målar upp för att framstå som relevanta. Snarare handlar svensk klimat- och miljöpolitik om att hitta anledningar till att beskatta folket utan att de protesterar, eftersom vår statsapparat är mycket dyr och behöver skattemedel för att inte klappa ihop. Ett mönster som är tydligt då gröna skatter trillar in i statens intäktskista istället för att gå oavkortat till miljön och svenska företag i behov av (dyr) förändring.
Klimatfrågan hamnar högst upp på dagordningen
När SVT därför placerar frågan som ett av fyra ämnen i kvällens Agenda-debatt, trots att vi inte kan påverka annat än på den yttersta marginalen; är det snarare troligt att syftet är att hjälpa Miljöpartiet 3 % upp till 4 %. Ju lägre förtroende Miljöpartiet får desto fler tidningar kommer skriva om olika klimatlarm under valåret, eftersom man tror sig göra något bra. Den subjektiva självbilden har nämligen tagit över den objektiva verkligheten. Sanningen är att klimatet alltid är föränderligt, på vissa platser smälter en glaciär samtidigt som det fryser på andra; men när det mediala urvalet endast sker av de som minskat istället för ökat ger det en mycket obalanserad bild som skapar hysteri. Det säger sig nämligen själv att någonstans på jorden får man nya värmerekord, samtidigt som man får nya köldrekord; där man 2018 fick ett nytt köldrekord för hela jorden när det blev 98,6 minusgrader på Antarktis. Men hur många känner till det när man genom urvalet av nya värmerekord sprider bilden av en klimatkris?
När klimatalarmister inte tar debatter med människor med en mer sansad syn, utan endast ställer upp om de inte blir ifrågasatta; tåls det att fråga hur många andra ämnen vi tollerar blir behandlade så? Om klimatalarmisterna säger sig ha vetenskapen på sin sida, torde det vara rimligt att pröva deras teorier och faktiskt diskutera dem utifrån ett kritiskt perspektiv. Istället har vi fått en situation där dessa överöses med fina priser, med ett högt socialt pris för den som opponerar sig med realistiska motargument; där media blixtsnabbt brännmärker människor som tänker själva som ”klimatförnekare”? Där debatten till varje pris ska in i det politiska rummet, där man alltså ska försöka vinna väljare i en fråga som i praktiken saknar påverkan på jordklotets globala klimatutveckling.
Är det inte bättre att man låter klimatforskare och klimatalarmister debattera dessa frågor, eftersom klimatfrågan borde vara opolitisk; där det snarare är viktigt att man får en vetenskaplig diskussion istället för olika påhittade skräckscenarion för att vinna väljare? När klimatpolitiken dessutom innebär att man ska införa socialistiska lösningar, exempelvis högre skatter visar det vad det egentligen handlar om; man har målat upp ett klimatproblem för att få igenom sin egen vänsterpolitik. Varför tycker inte vänsterpolitiker att man kan genomföra klimatpolitik med högerpolitik, där man uppmuntrar företagen att modernisera sin utveckling genom frihetliga morötter istället för den socialistiska piskan; båda borde väl vara rimliga om man nu påstår sig rädda världen?