Svenska Dagbladet har i dagarna rapporterat om en lärare som blivit utköpt av Malmö och fått sparken i både Kävlinge och Lunds kommuner. Läraren själv menar enligt tidningen att han varit rak och visat auktoritet, medans skolorna istället ifrågasatt hans kompetens. Läraren ska enligt uppgift ha svurit och skrikit åt elever, vilket man kan ha synpunkter på om det inte varit befogat. Dock är frågan kanske större, har vi råd att ha personer som har rätt utbildning men saknar lärarförmåga; och kan vi hitta personer med rätt lärarförmåga men nästan rätt utbildning?
Kunskapen kommer alltid i första rummet
Vi kan säkert alla minnas lärare som vi stött på som inte engagerat, kanske för att de haft bristande kunskaper eller oförmåga att sprida dem. Sen finns det de lärare som tvärtom haft något att säga, och kunnat få ämnen som konsthistoria eller litteraturhistoria att bli intressanta; just för att de kunnat konsten att relatera. När en lärare således blir ifrågasatt på sin kunskap och motargumenterar att denne istället varit auktoritär kan man misstänka kunskapsluckor, och att tonläget därför höjts pga. lärarens egna tillkortakommanden. I dessa dagar där oordningen i skolan ofta påtalas finns det säkerligen behov av auktoritet, men hur man en vrider och vänder på det måste alltid kunskapen komma i första rummet.
Vem är det egentligen som misslyckas?
En ubåtskapten som inte har ordning på sitt manskap kommer i en händelse av strid att gå under med sin besättning. Alla sitter bokstavligen i samma båt. På samma sätt fungerar en skolklass, om eleverna misslyckas i en hög utsträckning är det läraren som misslyckats. Ett prov där en hel klass normalbegåvade elever skriver underkänt är ett slag mot läraren, som därför bör bytas ut eftersom denne inte gör ett bra jobb. En ubåtskapten som saknar taktisk stridskunskap eller förmågan att leda kommer med all säkerhet landa sin ubåt, sig själv och sin besättning på havets botten; om livet är dem kärt ligger det därför i varje matros intresse att välja en ubåt med en välrenommerad befälhavare. En skola kan betraktas på liknande sätt, en lärare som inte kan leda lektionen eller undervisa underkänner både sig själv och sina elever; och ger dessutom skolan ett dåligt rykte.
Öka utbudet på lärare
I dessa tider hör man ofta det ointellektuella argumentet att man som förälder inte kan kritisera lärare, om man inte själv är lärarutbildad. På samma sätt har det uppenbart blivit känsligt att förespråka idéer där personer utan pedagogisk utbildning tar plats bakom katedern, ofta blir kritiken högljudd från lärarkåren. Vilket man kan förstå när dessa studerat flera år på olika högre lärosäten, kritiken bör man således ta på allvar. Därför måste man göra skillnad i exempelvis lön, en utbildad lärare bör tjäna mer än en outbildad. Dock borde akademiker som besitter hög kunskap i olika ämnen som ex. mattematik kunna undervisa som matematiklärare, eller personer som läst historia som historielärare etc. Är det rimligt att helt avfärda personer av Albert Einsteins kaliber, för att dessa inte läst pedagogik? På samma sätt som det kan finnas de som studerat pedagogik och är olämpliga (som i SvD:s fall), kanske kan det finnas personer som inte har pedagogikpoäng men besitter kunskapen och därför kan vara mycket lämpliga?
I tider där man ofta hör ordet lärarbrist borde man kanske fundera om, kanske kunde lämpliga kandidater få möjlighet att prova där en förstelärare övervakar under den första tiden. Fungerar det bra, och eleverna är positiva kanske vederbörande på sikt efter några år bli behörig lärare. Har man arbetat fläckfritt fem år i ett yrke och är en uppskattad lärare kanske man borde betraktas som behörig? Är det verkligen rimligt att tvinga någon som redan har en akademisk examen till 3 år till på högskola, eller kan man lära sig den pedagogiska konsten genom att gå bredvid?