På samma sätt som vi i Sverige sedan många år sett attacker på allt ifrån nationalsången, vår flagga, kungastatyer, Mona Sahlin som anser att det inte finns svensk kultur osv. har man i Storbritannien samma problem. Där stryker nu BBC (motsvarigheten till SVT) texterna på “Rule Britannia” och den kända sången “Land of Hope and Glory” från deras största evenemang Last night of the Proms som brukar sändas från Royal Albert Hall. Enligt overifierade uppgifter till ABC news handlar det om att den ukrainskfödda finskan och dirigenten Dalia Stasevska velat tona ner de patriotiska elementen av konserten, något som bolaget tycks ha ställt sig bakom.
Rule Britannia är britternas inofficiella nationalsång
I Storbritannien är deras kungssång också nationalsång, dvs. God save the Queen, en melodi som även under 1800-talet varit kungssång i Sverige under namnet “Bevare Gud vår Kung”. Således kan man säga att Rule Britannia är sången om själva landet, även om den inte har officiell status som nationalsång. Det britterna därför upplever är ungefär som att SVT skulle vägra framföra Du gamla du fria med text eftersom den ansågs för patriotisk, en debatt som f.ö. funnits i Sverige där många skolor tagit bort sången på skolavslutningar. Sången är väldigt pampig och sjungs ofta av en operasångare under verserna, varav den kända refrängen brukar få taket på konserthuset att lyfta när alla besökare klämmer i både inne och på alla direktsända arenor runt om i landet. Se klippet ovan om du inte sett det för att förstå sångens dignitet (eller rättare sagt varför den är problematisk för radikala kulturmarxister som styr BBC).
Land of hope and Glory
Land of Hope and Glory är även den en patriotisk sång som är skriven utav en av britternas största kompositörer, nämligen Edward Elgar (1857-1934); ett namn som är bra att lägga på minnet. Sången är från början hämtad från “Pomp and Circumstance March No. 1” där kung Edvard VII (Drottning Elizabeth II farfars far eller Drottning Victorias son) tyckte den skulle passa bra med text. Efter att Elgar lytt kungens råd med en dikt av A.C. Benson kan man minst sagt säga att succén blev ett faktum. Den senare sången brukar inte sjungas med försångare, men nu raderar man alltså texten helt och hållet.
Övriga kända sånger
Att lyckas få biljetter och vara med på Last night of the Proms är ett once in a lifetime moment. Tittar man på klippen ovan är det tydligt att man kan se alla möjliga flaggor och nationaliteter som hittat dit eftersom konserten är världskänd och återkommer årligen. Andra kända sånger som alltid framförs är “Jerusalem“, medleyt “Fantasy on British Sea Songs” och “Auld Lang Syne” samt “God save the Queen“.
När BBC nu förbjuder texterna i Rule Britannia och Land of Hope and Glory är det minst sagt en symbolfråga och rent ut sagt skamligt, eftersom man gör två helt okontroversiella sånger till plötsligt politiska. Vi kommer nämligen inom kort se vänsterns offerkoftor åka på där de anser att sången inte representerar alla, och således utgör ett förtryck; där man är hatisk om man ens försvarar den. Så fungerar deras modus operandi, samtidigt som man genast börjar leta efter en låt som är “inkluderande”; uppenbart förstår man inte att båda sångerna redan hyllar alla som bor i landet.
Att stryka traditioner är mycket lätt, det görs ofta med kulturmarxistisk argumentation om “nytänkande” eller att “kulturen är föränderlig” där man gärna lyfter fram ordet “spännande”. Hur många som efterfrågar förändring talar man dock inte om eftersom det alltid handlar om en liten radikal minoritet. Vad man inte förstår är att så fort traditionen är över blir den mycket svårt att få tillbaka, något som hände i Sverige när man strök psalmen Fädernas kyrka; hur många barn känner igen den 2020? Hur många barn kommer känna igen de sannolikt helt förbjudna sångerna Rule Britannia och Land of Hope and Glory år 2070? Sånger som man kommer läsa ströks år 2020 för att “stå upp mot rasismen i samhället i en era under Black Lives Matter”.