Det går inte en politisk debatt utan att vi ser retoriska experter avgöra vem som är vinnare. Dessa har även fått en unik funktion som domare i hur man ska tolka uppmärksammade händelser. Inte sällan har det funnits en skiljelinje mellan hur vi vanliga åskådare sett debatten eller händelsen och den “sanning” som experterna förmedlar.
Retorikexperterna vs. sakliga experter
Sedan Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag har många människor haft svårt att hantera detta parti. Uppenbarligen har man skiftat från att diskutera argumenten partiet för fram, till hur och vem som för fram dem. Det naturliga i en politisk diskussion är ha sakliga experter, varför har vi inte landets ledande nationalekonomer som bedömer budgetdebatten? Landets duktigaste entreprenörer som bedömer företagspolitiken? Varför har vi inte superpedagoger som Stavros Louca (känd från klass 9A) som får bedöma vem som för en vettig skolpolitik? Landets ledande kirurger som bedömer sjukvårdspolitiken? I en jämförelse kan man rimligen fråga sig var vinningen är att ha dessa retoriker som domare i debatter när de uppenbarligen saknar sakkunskap? Är det rimligt att en byråkrat utvärderar en pilots flygegenskaper, är det inte mer rimligt att man anlitar någon som vet vad de gör; dvs. en annan pilot?
Retorikexperter och populism
Ian Wachtmeister har definierat populism som att man talar så folk förstår, medan andra tycks betrakta det som lögner eller att smöra för väljarna. Problemet idag tycks handla om att när en person med sakkunskap ger s.k. “populister” (i Sverige: Sverigedemokraterna) rätt, tenderar dessa att hamna i ett olustigt läge. Istället har vi fått retorikexperter som bedömer debattklimatet, vem som är rasist, istället för det rent sakliga innehållet. Professor Hans Rosling som publicerat en rad intressanta filmer där han diskuterat flyktinghjälp, har t.ex. inte setts lika flitigt i TV sedan han i “hela Sverige skramlar” legitimerade Sverigedemokraternas politik rörande UNHCR. Därför är det rimligt att vi reflekterar hur vi ska hantera sakliga förslag med vetenskaplig substans från partier vi inte sympatiserar med, kanske är det bättre att vi får höra att Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna tänker rätt om de nu råkar göra det i någon fråga? Om erkända akademiker (med allmänhetens förtroende) ger stöd för politiska idéer borde det ligga i övriga partiers intresse att genomföra bra förslag och således omvärdera sina egna ståndpunkter. Dessutom måste vi ha så pass högt i tak att man inte riskerar arbeten eller anseende genom att påtala svåra sanningar. Sedan ska man komma ihåg att även forskare kan ha fel, men i den akademiska världen till skillnad från den politiska världen ifrågasätts forskningen dvs. motargumenten sakligt; istället för med oneliners och fördömanden om värdegrund. Kanske kan ett utbyte av retorikexperter till sakkunniga experter göra att vi faktiskt skiftar tillbaka de politiska frågorna från person och retorik, till vilket förslag som faktiskt är bäst ur landets synpunkt? Ur den synpunkten är det inte helt orimligt att tro att många bra förslag hade fått större genomslagskraft.
Lex Åhléns
Det kan knappast ha undgått någon att Åhléns publicerade en uppmärksammad bild i sin reklamkatalog. Det senaste exemplet är på många sätt oerhört tragiskt, inte minst för pojken och hans familj. Däremot finns det aspekter värda att diskutera, vad var det egentligen som skedde? En retorikexpert talade t.ex. om rasism, och det är något vi alla borde ta avstånd ifrån oavsett mot vilken hudfärg den riktas. Samtidigt fanns det många som var kritiska ur andra synpunkter än just gossens hudfärg vilka i någon mening blev hopbuntade med rasisterna, något som var djupt ohederligt. För det första är det rimligt att tro att Åhléns visste precis vilka krafter de provocerade med sin marknadsföring, Lucia är för många människor en djupt rotad tradition. För det andra kan man fråga sig hur man kan utsätta ett litet barn för dessa krafter? Kritiken mot företaget Åhléns är således helt befogad, och den handlar inte om rasism. För det tredje är det en helt legitim åsikt att man anser att lucia bör vara en kvinna, det var trots allt en kvinna som brändes på bål för sin gudstro. Ska man dessutom vara historiskt korrekt kom Lucia från Siracusa på Sicilien, således var hon inte blond och blåögd; att rasister då ger sig på hudfärgen är att betrakta som stenkastning i glashus. Däremot har vi alla som värnar yttrandefriheten ett stort ansvar att hålla vår kritik saklig, speciellt när det finns ett barn inblandat. Retorikexperter har också ett ansvar att skilja på saklig kritik mot Åhléns och de (få) riktiga rasister som uttalat sig kring pojkens hudfärg, det är knappast hederligt att associera alla kritiker som rasister. Vad som dock är fantastiskt att se i sammanhanget är att många människor ryckt ut och visat sin kärlek och sympati med denna gosse.
Vem är egentligen vinnare av en debatt? Politikern som får alla att skratta mest genom att håna sina motståndare med den bästa metaforen eller den som faktiskt levererar sakliga svar? Vi borde alla enas kring är att den politiker som först förolämpar sin motståndare, eller diskuterar sin motståndares person är att betrakta som förlorare. Vill man vinna en debatt ska man rimligen svara på de frågor som ställs, ett påstående som idag tycks vara helt främmande i retorikens värld. Således är det kanske inte helt förvånande att den s.k. “populismen” har en större genomslagskraft eftersom den i någon mening står oemotsagd på det rent sakliga- till skillnad från det retoriska planet.